STrUK 'PKTRÉN 10 Oxenstierna bl.a. följande: .socken have understått sig att överfalle både fogden och mig, när vi i våras vore där att hålla ting. Då sloge de en ring om oss på kyrkevallen och de ryckte och skuvade oss såsom oek ville hava satt fogden i fängelse .» I det förut omnämnda hrevet av 1637 från underlagmannen i Medelpad Peder Månsson anropar denne i liknande tongångar Axel Oxenstierna om försvar mot »orolige människor, som det mödosamma lagläsareståndet underkuva och nesa utan rättmätig skuld». Dessa två exempel äro nu emellertid från Norrland, varest enligt lagläsarnas vittnesbörd det var särskilt vanligt att myndighetspersoner av allmogen bemöttes med uppstudsighet och illvilja. »Den som av överheten haver något med dem beställa, han bliver intet aktad av en part», skriver sålunda Rizanesander till Axel Oxenstierna 1612. Och 1615 inberättar Peder Månsson till någre orolige uti Torsåkers densamme, att några bönder mitt i påskhelgen året innan knuffat landsskrivaren ur den bänk i Selångers kyrka, där han förut haft sin plats tillsammans med dem. De skulle därvid hava handlat efter en på förhand uppgjord plan av innebörd att »efter vi have nu kommit fogden Karl Olsson på obestånd, så vilja vi ock göra skrivaren någon skam». Härtill knyter Peder Månsson följande kommentar: »Så oförståndige och genvördige äre en stor part här emot sine förmän så snart de icke få sin vilja. beklaga de en och så med mun skämma.» Med Norrland får kanske i nu förevarande hänseende Dalarna jämställas. Om en syn i Ore socken skriver lagläsaren i Hälsingland Lars Kjellbjörnsson 1619 till Axel Oxenstierna: »Gud ske lov, som väl halp mig från samma syn, ty lagboken aktas så ringa hos de gode män på Oret.» Också i sydligare landsdelar kunde likväl lagiäsarna råka i liknande situationer. I ett av riksrådet 1632 utfärdat försvarelsebrev för den östgötske lagläsaren Anders Svensson -- heter det sålunda, att denne är »överfallen och undsagder på liv och välfärd, så att han uti sitt ämbetes förrättande snart ingestädes på landet säker förresa kan.» De nyss anförda exemplen må tjäna till att belysa, hur mycket -- Riksregistraturet den 11 februari 1632.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=