RS 1

JOHAN STIKUNHÖÖKS TIDIGARE UTKAST . . . 205 kunnat räkna detta soin någon viss persons förtjänst; och på detta sätt hava tydligen även våra lagar uppstått. Ty seden, som införts genom vana och folkets tysta medgivande, var länge i stället för lag, och såsom Tacitus riktigt säger: »Här gällde goda seder för mera än annorstädes goda lagar», vilkas ursprung det är svårt att finna ut. Liksom dessa [således] gjorde tjänst i stället för lag, innan skriven lag fanns, så utgjorde de också det första materialet, då lagen skulle skrivas. Härtill kommo både folkbeslut och kungliga * stadgandcn i nya och tvivelaktiga fall, som icke kunde omfattas av sedvane[rätten]. Ty konungens ord och Guds ord gällde för lag. Ett och annat tycks även hava anammats från grannarna och anpassats efter egna förhållanden, något som konung Birger ålagnusson ganska tydligt antyder i företalet till L’pplandslagen. (43) De värmländska, som hittills varit föga kända, tvekar jag om jag skall räkna till svearnas eller götarnas lagar, då nämligen denna trakt gränsar till Svealand, Götaland och Norge och har några drag från vart och ett av dem, men så att de lånat de flesta lagbestämmelserna från svearna. De synas emellertid vara de allra yngsta av de gamla lagarna och hava skrivits av någon antingen biskop eller kyrkans man, ty i fråga om bötesstraff gynnar han biskopen så, att vederbörande är skyldig denne ungefär lika mycket böter, som han är skyldig konungen. De tillämpas i Dalsland, Värmland och i hela det nordliga område mot Norge, som går under namnet Dalarna.’®. (48) Därav erfara vi, att den bekante Helige Erik] framträngt längre både mot norra och östra Finland och att han även lade under sig Karelen, som senare kanhända gick förlorat, men likväl så att Birger Jarl ej bör hava äran av att hava först erövrat utan av att hava återtagit landet, vilket våra historiker antingen icke haft klart för sig eller icke velat tro . . . Att ortsnamnen skola översättas som i texten skett framgår av Stiernhööks eget företal till Dalalagen, där det heter: ». . . så synes dock likt, att denna lag haver sträckt sig till alla Dalarne, icke allenast till ()ster- och Västerdalarne, utan ock till de Dalarne, som i Värmland och vid stora sjösidan äro, där de gränsa ihop med de norske». För påpekandet härav står jag i tacksamhetssskuld till professor J. E. .Almquist.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=