JOHAN STIKRNHÖÖKS TIDIGAUH UTKAST . . . 203 bruk, men luiriuiana dessa från början utformats, de allra första, i original så att säga, det år svårt att finna ut i det stora dunkel, som en så lång tidrymd skapar. Ty liksom utseende, .språk, odling och seder så äro också lagarna underkastade en viss förändring för ])raktiskt taget varje århundrade, och det icke endast de som beröra privata angelägenheter, och som anpassas efter tidsskedena, utan även de som beröra statsskicket, de s.k. fundamentallagarna, och som horde vara eviga. Ty ännu bar ingen varit förutseende med sådan framgång, att han kunnat undvika den [förändringen!, och detta sä mycket mindre-*" som konungadömen och rei)ubliker själva iiro underkastade förändringar och undergång, vilket vi med förbigående av andra - - kunnat märka icke minst hos oss själva. Ty närhelst en revision företagits, vilket hänt ett par, tre gånger med ett par seklers mellanrum, så har alltid någonting biivts, lagts till, förklarats, inskränkts, koncentrerats och utvidgats, alltefter som det visat sig fördelaktigt. Detta, som vanans makt visserligen icke åstadkommit, förändrar den likväl från dag till dag, och det, som blivit inrotat och under tidernas lopp vnxit sig starkt i strid mot dessa lagar, bortskaffar den i tysthet och lik en snabb ström rycker den t.o.m. med sig de härskande .själva, varav följden hlir, att nya statsskick, påbud och befallningar utgå icke blott för varje ny konung utan även för nära nog varje nytt krig, så att man i våra dagar, liksom i ruinerna av något tempel eller palats ur dess grund och fundament, blott kan göra sig en skuggbild av dess forna resning. (35) Säkert är (miellertid, att vi hava haft vissa lagar och att vi ännu hava lagar, vilka varit i bruk sedan cirka ettusenfemhundra år, gemensamma med den germanska [tyska[ rätten. Men sedan dessa [tyskarna] kommit under det romerska imperiets välde och snart även under dess riittsgemenskai) efter kejsar Lotbarius, lämnade ile åt oss kvar dessa våra egna och siirpräglade lagar, som nedan skola beskrivas. Deras upi)hovsman kunna vi likväl, lika litet som övriga forna lagars, namngiva, för så vitt man icke händelsevis] borde föra vidare en tradition, som kommit till oss ])å något sätt, okritiskt och utan vederbörlig omsorg, d'y ibland våra landsmän saknas icke de, som hänföra våra lagars grundvalar till filosoferna Zamolxis och Dicenaeus på samma sätt, som somliga tyskar hänföra ursprunget av Sachsenspiegel till Anacharsis. och annat vore icke möjligt upi)- Alltsedan läs- och skrivkonsten vunnit utbredning, kommo lärda avbandlingar så mycket i ropet, att man endast ansåg sådant utmärkt eller berömvärt, som kommer från filosofer, eller även sådant, som de ansågo kunna förläna lagarna en ännu större auktoritet.■*' Zamolxis Egentligen: ». . . så injcket mera naturligt som . . .» Jfr SIR motsvarande: c] u o m i n u s q u a ni . . . conciliar i i synes vara omöjligt i detta sammanhang. Översättningen i texten bygger på c o n c i 1 i a r e [akt. inf.] samt cj u o d up|)fattat
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=