JOHAN STIKRNHÖÖKS TIDIGARE UTKAST . . . 201 skulle föra för långt. För Värmland talade i första hand den omständigheten, att Dalarna lydde under samma lagsaga som Västmanland oeh alltså i förstone ieke gärna kunde antagas hava haft någon egen lag. Förekomsten av bestämmelser rörande sjöfart i lagtexten syntes också vara ett starkt skäl att stanna för västligare landskap — ^"ärmland och Dalsland. Bland de övriga landskapslagarna är sjöfart omnämnd endast i Västgötalagen. vSedan Stiernhöök emellertid med hjälp av »en förnemligh mans skrifft» identifierat handskriften som en Dalalag, frånkänner han däremot tydligen dessa samma argument all styrka som skäl mot Dalalagen, när han väl stannat för denna. Han drager sig nämligen icke för att taga med notisen om sjöfarten i den sluttiga redaktionen, medan han däremot ansett den obehövlig i utkastet, ehuru densamma strängt taget hade varit bättre motiverad där. lieträffande skiljaktigheterna i behandlingen av stadslagarna samt frågan om landslagen torde Almquist hava framdragit alla faktorer, som äro av intresse,3» och att taga upp till behandling hela det frågekomplex, som rullas upp i samband med »nyupptäckten» av Magnus Erikssons landslag, skulle föra utanför ämnet. Att Magnus Erikssons landslag varit ett okänt eller i varje fall ytterst oklart begrepp fram till någon tidpunkt mellan de två versionernas avfattande är emellertid uppenbart. I utkastet är Kristoffers landslag den enda bekanta landslagen, och konung Kristoffer själv säges där vara »en andre Justinianus».»' I den slutliga redaktionen har all denna glans plötsligt försvunnit från honom, och det konstateras i stället, att beträffande »den gemensamma lag, som vi idag använda oss av, . . . tro alla, att vi hava konung Kristoffer att tacka för . . . men det står fast, att den sammanfattats långt före konung Kristoffers tid».’’- Denna ändring visar, att man under mellantiden måste hava gjort en upjitäckt av den allra största betydelse. Denna upptäckt var - via örebrourkunden - - Magnus Erikssons landslag. Att den .Almquist, s. 23—27. U 49: 18. Sill 49: 1.5. Dipi.omataiucm Scecamm nr. 4148. Första gäiifien tryckt av Locccmius 1674.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=