EUGENE EKVALL 200 blivit i sin utformning ganska länge, kanske ända fram till 1060talets slut. Stiernhöök å sin sida har från första början icke tyckt sig hava anledning att ingå på några etyniologiska undersökningar av denna enligt hans mening helt och hållet ofruktbara teori men har tydligen under trycket av de samtida spekulationerna i frågan och varför icke just i anledning av Loccenius’ båda första upplagor sett sig föranlåten att uttryckligen avvisa båda teorierna i den slutliga redaktionen av kapitlet. Uppenbarligen torde Stiernhöök vid den tiden hava haft tillgång till Loccenius’ sista upplaga och där konstaterat, att denne begränsat sin framställning under hänvisning till bl.a. just Stiernhöök själv. En protest torde icke hava uteblivit, om Loccenius gjort sig skyldig till ett uppenbart felcitat, och i själva saken protesterade han ju tillräckligt genom att avvisa alltsamman. Någon annan påverkan från Loccenius i denna fråga tycks Stiernhöök icke hava rönt. Dels horde han nämligen i annat fall redan i utkastet hava redogjort för de båda betydelsemöjligheterna, eftersom Loccenius gjort det redan i sin första upplaga 1647, dels är hans framställningssätt i den slutliga redaktionen icke alls influerat av denne. Den kanske mest iögonfallande skillnaden mellan de två texterna är stycket om Dalalagen, vilken Stiernhöök i utkastet betecknat som Värmlandslag. Härmed åsyftas en handskrift, som Stiernhöök funnit i Stockholm och med skicklighet och hjälp av en lyckosam tillfällighet själv identifierat. Misstaget i utkastet ter sig lättförklarligt, då man betänker, att de lärde ända in i vårt sekel diskuterat, om det var berättigat att överhuvud taget tala om en särskild Dalalag.-'* Varför Stiernhöök i utkastet gissat på just en Värmlandslag, utreder Johan Hadohph i sitt företal vid Dalalagens tryckning 1676 och anger där »then Sahl. Mannen Her Johan Stiernhööks» och sina egna argument för och emot. En utförlig redogörelse Diskussionen jämte motiveringar refereras av H. Schuck; Bidrag till frågan om Dalelagen. Språkvetenskapliga sällskapets i Upsala förhandlingar 1888—1891. Här må anmärkas, att Schuck inledningsvis antar, att ifrågavarande handskrift av Dalalagen blivit funnen »förmodligen på 1660-talet». Men eftersom den var känd om också ännu ej namngiven i utkastet och detta måste anses hava tillkommit före 1660, torde antagandet icke förtjäna något avseende.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=