JOHAN STIIiRMIÖÖKS TIDIGARE UTKAST . . . 197 skarna övertogo det germanska rätlsarvet, sedan Gerinanien kommit under Roms välde: Qu a r u m t a m e n ut et r e 1 i q u i p r i s c i juris a u e torem n o mi n a r e n o n p o s s u m u s, nisi . . . Om man läser denna mening utan att hysa en förutfattad mening om lagen såsom »stiftad av någon enskild vis man, som genom denna insats med ett slag höjt folket från fullkomlig laglöshet till civilisation»,-' ligger det närmast till hands att tolka den enkelt och efter orden så, att vi i detta fall, lika litet som då det gäller övriga forna lagar, kunna angiva någon viss person (och gärna underförstått: någon överhuvud taget . . .) som författare. I motsvarande mening i den slutliga redaktionen är uttryckssättet väsensskilt: ... constat non . . . n e c e a s d e m . . . ut 1 e g i h u s p r o p t e r e a i n c e rtis, c e r t u s author . . . d a r i n e q u e a t . . . d.v.s. på svenska: ». . . så att, likaväl som lagarna fördenskull synas osäkra, icke heller någon viss upjihovsman kan angivas . . .» (nämligen i betydelsen: någon viss kan icke med säkerhet utpekas). Växlingen mellan reliqui i utkastet och certus i den slutliga redaktionen kan knappast hava tillkommit av en slump. Ä andra sidan kan en sådan variation i ordvalet aldrig ensam tillmätas bevisvärde. Låt oss därför gå vidare till själva kärnpunkten i Stiernhööks resonemang: »Ty få äro de konungariken . . .» (översättningen s. 204 nedtill). Om man vid läsningen av utkastvarianten alltjämt frigör sig från den ovannämnda fiirutfattade meningen, ger Stiernhööks framställning stöd snarare för tydningen, att hans ånyo upprepade betonande av sedvänjans och de successiva påbudens betydelse som rättskälla är ägnat att i någon mån upphäva betydelsen av Lycurgus’ in.fLs insats, än för tydningen, att den omständigheten att ett par, tre länder i sin tradition säkert kunna namngiva vissa män som sina lagstiftare skulle inför Stiernhöök själv förringa de nämnda faktorernas allmängiltighet. Denna tolkning blir i själva verket berätligad, om man jienetrerar hans omarbetning av denna mening i den slutliga redaktionen. Ordvalet där måste nämligen tydas U 3.^:8. För saniinanhanifct sc ihcTsättningen nedan s. 203. H. Sr.HfcK: Illustrerad svensk litteraturhistoria. 3 :e uppl.. Del 2, 1927, s. 280. hland flera möjliga
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=