(lERHAKl) HAFSTHÖM 182 lande personerna såsom självständiga rättssubjekt utan i egenskap av medlemmar i en viss ätt. Mellan de två ätter, som härigenom alltid blevo berörda, mäste därför konstateras och framdeles vidmakthållas ett tillstånd av frid och vänskap, vilket vängåvan symboliserade. Det är ur denna synpunkt naturligt, att vängåvan förekommer vid de rättshandlingar, vilka närmast beröra ätterna, nämligen äktenskaps ingående, förlikning efter kvinnans kränkning, överlåtelse av hördsjord samt förlikning efter mandråp. När den vid giftermålet ursprungligen till giftomannen utgående vängåvan med tiden i stället lämnades till bruden, förelåg förutsättning för, att vängåvan kom att utgå såsom en f ö r b ä 11r i n g av den till sin storlek lagbegränsade morgongåvan. Vängåva vid fastighetsöverlåtelse fick sin synnerliga användning som mel langift vid jordabyte framför allt vid bristande överensstämmelse mellan fastigheternas värde eller jordatal, i exempelvis 1'ppland uttryckt i markland och dess underavdelningar öre-, örtug- oeh penningland. Ex analogia kom där vängåvan till användning även vid försäljning av fastigheter i de fall, då en fastighets värde översteg dess s.k. justum pretium, vilket enligt EL JH 1 utgjorde 1 mark silver för varje örtugland, det vill säga 24 gånger jordatalet. På grund av att bördemännen genom emottagandet av vängåva erböllo ersättning för sin utfästelse att icke begagna sig av sin bördsrätt, oeh därigenom avsade sig möjligheten till framtida klandertalan, kan vängåvan vid fastighetsköp, såsom Ivar Sjögren förmodat, uj)pfattas såsom ett särskilt slag av fästep e n 11 i n g. På grund av de rättsliga vänskapsföreställningarnas stora utbredning i äldre rätt kom slutligen vängåvan överensstämmelse med sin ursjirungliga upjigift spela en stor roll men då icke längre såsom symbol för återställd frid och vänskap mellan två ätter utan mellan två individer såsom självständiga rättssubjekt. Det ovanstående inlägget i disskussionen om vängåvan vilket många även viktiga frågor endast antytts 100 i fullständig - att härvid i torde också (i. Hafströin, I.eiluns' ocli niarklaiuisincieliiin^, s. IJ)? ff. lOD
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=