STl'HE PETRÉN 2 lämna skötandet av de med domaräinbetet förenade göroinålen åt fasta vikarier, benämnda lagläsare. Efter en del tidigare försök att avveckla systemet med lagläsare blev detsamma omsider avskaffat därigenom att Kungl. Maj :ts resolution på adelns besvär vid ItiSO års riksdag ålade lagmän och häradshövdingar att själva förvalta sina ämbeten. Dessförinnan hade emellertid under ett för rättsutvecklingen i Sverige så betydelsefullt skede som början och mitten av löOOtalet rättskipningen ute i landskapen kommit att huvudsakligen åvila lagläsarna. Med hänsyn härtill måste dessa som yrkesgrupp tilldraga sig ett icke ringa intresse. I denna uppsats skall därför göras ett försök att något belysa lagläsarklassen ur olika synpunkter. Den första fråga, som härvid inställer sig, är ur vilka samhällslager lagläsarna brukade tagas och med vilken förutbildning de gingo till sin uppgift. Denna fråga nödvändiggör i sin tur en återblick på de tidigare förhållandena. I medeltidens Sverige och ett gott stycke in på 1500-talet låg ledningen av tingsförsamlingarna och därmed även av samhällets dömande verksamhet som regel i händerna på de genom börd och jordinnehav mest framstående männen i de olika hygderna. Bland dem utsågos - de tre män, vilka uppfördes på de förslag, inomvilka Konungen enligt landslagen ägde utnämna lagmän och häradshövdingar, och i deras släkter bevarades lagkunskapen genom muntlig tradition och deltagande i tingsförhandlingarna. Kännedom om rätten var sålunda något som samhällets ledande män ansågos böra besitta ungefär på samma sätt somförmåga att uppträda offentligt samt färdighet i vapnens bruk och ridderliga idrotter. Lagböcker och vapen kan man i adliga testamenten se sammanförda som något, vilket skulle tagas undan från boet i övrigt och skiftas för sig mellan sönerna.^ - De narinarc bestämmelserna angående tillsättande av lagmän och häradshövdingar — olika på olika tider — falla utanför vårt ämne. ’ Den vikt som tillerkändes lagboken, då en sådan fanns i en familj, framlyser tydligt, låt vara i ett senare tidssammanhang, då Ingeborg .lacobsköld i en supplik till Svea ho^•rätt den 20 april 1655 skriver: »Morgongåvobrevet som min k. man förmäler om, så lade jag det i den gamla lagboken, som min k. man pläger uti läsa, och den boken lade jag uti en ekekista, som stod uti frustugan, och däruti låge alla våre sparlakan av sidentyg.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=