GEHHAUI) HAFSTKÖM IIG til skiptis ba'ra'». Lagen förutsätter alltså tvåskiftesbruk. Beträffande nyodling för äng utanför hägnaden gällde motsvarande bestämmelser. För det fall avisning kunde ske gällde alltså: »ryl)i gen ruddu. ok skiptin swa illu sum gojio». Om avisning icke kunde ske, fick nyodlaren slå ängen under sex år, varefter den skulle skiftas. I VmL HB 21 funnos beträffande nyodling för såväl å k e r s o m ä n g ut a n f ö r h ä g n a d e n för det fall att avisning kunde ske samma regler som i l'L. Därest avisning ieke kunde ske, fick odlaren så och skörda odlingen endast i tre år, varefter skifte skulle ske. Lagen räknar alltså med enskiftesbruk. Även i SdmL BB 13 återfinnas för detta fall motsvarande bestämmelser.-'* De övriga jordägarnas tidigare rätt till byallmänningen i form av dess nyttjande till bete, skogstäkt o.s.v. ävensom envars av dem tidigare rätt att intaga den ifrågavarande marken till odling prekluderas alltså, och deras anspråk på intagans skiftande kunde endast realiseras, när de i resp. lagrum angivna villkoren uppfyllts. I landslagarna slutligen var däremot rätten till nyodlingar förbjuden, såvitt icke byn blivit laga skiftad. Innan en redogörelse lämnas för svealagarnas regler om nyodlingar »innam warnser» skola vissa i de ifrågavarande lagrummen förekommande gemensamma begrepp och bestämmelser klargöras. »Wivrii», betyder hägnad; »vanmalag» är detsamma som gärdeslag, d.v.s. de jordägare, som hade jord inom samma hägnad.-” Värnet hade till uppgift att förhindra att byns kreatur, som gingo klöv om klöv på den byn omgivande marken (»allmeningz mulbete, klöfveträdh och fämark, forno mark och mulbete, forno hambra och mulbete», se nedan), kommo in på de odlade ägorna. Värnet avskilde alltså betesmarken, som gemensamt nyttjades Därest odlaren tog en röjning utanför hägnad från en annan, soin röjt den, måste han om avisning kunde ske, lämna den åter och böta. För det fall avisning icke kunde ske, skulle röjningen gå åter till rätt hyamål, men i detta fall behövde han icke höta. -* UL BB 9 och 10; VmL BB 8 och 9. —Jfr Sigi rd Enixox, Svenskt Folkliv, sid. 21.ö f. — (j. Lindgren, ^'albygden s. 82 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=