HÄLSINGKLAGENS UPPLYSNINGAR OM JÄRNBÖRDEN 9.) vet, att dess förnyade användning inskränkt sig till endast ett eller några svårare fall. För att inan skall kunna fatta nämnda tilldragelse, synes det vara av vikt att beakta vad som i ögL meddelas om järnbördens tidigare användning i östgötarätten samt om de åtgärder, som efter dess avlysning vidtogos för att ersätta den med annan bevisning. I ÖgL Edsb. 17 upplyses om att detta bevismedel varit föreskrivet i mål om mord å make då en person åtalades för brottet endast på grund av misstankar. Efter järnbördens avlösning kunde målet i detta fall, beroende på målsägandens val, handläggas antingen vid konungsräfst eller vid folkdomstol. Förfarandet i sådana mål vid konungsräfst var påverkat av kanonisk rätt och hade en starkt inkvisitorisk natur. Såsom en ultima ratio fick tvång till bekännelse tillgripas mot den anklagade.'® Genom denna bestämmelse har lagen tydligen velat såvitt möjligt utfylla den lucka i bevisningsmöjligheterna, som uppkommit genom avskaffandet av järnbörden, vilken i sin egenskap av gudsdom ansetts utgöra ett avgörande bevismedel. Anhängiggjordes däremot saken vid folkdomstol, fick den anklagade värja sig med tretolftsed och var vid bristande häråt ej förfallen till livsstraff, utan till 40 marks böter. .Järnbördens återtagande i bruk i Hälsingland kan ej hava berott på att man ansåg ett bevisförfarande med nämnd överhuvud vara otillfredsställande. Ty nämnden kunde ju grunda sin utsaga på svarandens frivilliga erkännande, vittnesutsagor och annan bevisning. Men om svaranden endast åtalades på grund av misstankar och nämnden sedan icke lyckades förebringa någon bevisning mot honom, måste den fria honom. Att svaranden i ett sådant förfarande kunde åläggas dulsed är knappast troligt, då lagen talar om bevisning med tolvmannanämnd. ÄJen enligt sakens natur måste ju järnbörd under alla Se angående detta lagrum Cahlqcist, Studier i den äldre svenska bevisrättens utveekling. Lund 1918, s. 72 ff. Till den gamla tvistefrågan, on\ i lagrummet avses fysiskt eller endast psykiskt tvång, har jag här ej någon anledning att taga stiillning. Ett sådant förfarande med tvång till l)ekiinnelse föreskrives i lagen uttryekligen endast i två andra fall av mord ( Edsh. 21 oeh 25).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=