94 RAGNAR HKMMER Att på basen av de i HL Äb. 16, pr meddelade uppgifterna ined ledning av lagens övriga stadganden söka ett svar på frågan, i vilka brottmål järnbörd tidigare kan hava varit föreskriven, är icke möjligt. Tv i sin till eftervärlden bevarade gestalt är lagen till stora delar endast en förkortad och för Hälsingland anpassad bearbetning av l’L.« Och detta gäller också om lagens manhelgdsbalk.' Såsom nämnts veta vi att Birger Jarl avskaffat järnbörden i Östergötland, men om han vidtagit samma åtgärd beträffande andra landskap är okänt. Av ovan relaterade lagrum i HL framgår, att järnbörd senare hade blivit avskaffad av Magnus Ladulås och Birger Magnusson, vilka åtgärder, då de i detta sammanhang åberopas, i varje fall måste ha berört Hälsingland. Att järnbörd trots kyrkans långa kamp mot densamma och trots två kungliga förbud år 1320 åter var i bruk i Hälsingland, ådagalägger onekligen en förkärlek för detta bevismedel hos de folkliga myndigheterna i landskapet, vilken endast kan förklaras av att uppfattningen om detta bevismedel såsom en gudsdom där ännu var orubbad.-^ *' I sin mån vittnar tilldragelsen även om kyrkans och den centrala statsmaktens svagare ställning i denna avlägsna del av riket. Ärkebiskop Olovs uppgift behöver dock ej innebära, att järnbörd i Hälsingland åter tagits i bruk på grund av en lagstiftningsåtgärd. Och det är möjligt, ehuru man därom ingenting brott år 1320 enligt hälsingerätten kunde försonas ined detta straff. Höter kunna emellertid vid nämnda tidpunkt icke mera hava varit det strängaste straffet i hälsingerätten. Ty da måste i varje fall edsöreslagstiftningen hava varit reeipierad i Hälsingland, och den föreskrev för edsöreshrott biltoghet. Den enda slutsats man av lagens uttryckssätt möjligen kan draga är att andra straff än hiiter år 1320 voro sällsynta i hälsingerätten. ^ Holmback och Wessén, Svenska landskapslagar III s. LXI. ' Om användningen av nämnd i HL se Hoi.mback och Wesskn. a.a. s. LXVII f. .Ifr även Stiernhöök, a.a. s. 04. ’ -Att ärkebiskop Olovs uppgift ieke kan ha avseende å praxis vid konungens ting i Hälsingland, där doinsmakten utiivades av en särskild, av konungen dit sänd ämbetsman, konungsåren, får utan vidare betraktas som uteslutet. -Ang. konungsåren och den av honom utövade rättsskipningen se Holmback och AVessén. Hälsingelagen s. 206 f.; Ödbero, Om den svenske konungens domsrätt I. Stockholm 1873. s. 46 f.; Karlsson. Den svenske konungens domsrätt I. Stockholm 1800, s. 33 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=