RB 9

62 stadgan för prästerskapet 1/3 UiOi), att vid kronobrott kvinnan visserligen sknlle böta 15 daler silvermynt men att mannen skulle »efter sedvanlig praxis plikta».^' Uppfattningen att både mannen och kvinnan sknlle erlägga böter för otidigt sängelag överensstämde tydligen också med tidens betraktelsesätt. Ett exempel härpå må anföras. Då Svea hovrätt år 1710 hade att resolvera i ett underställt mål ang. lönskaläger, fiirklarade den . alt delinkventerna endast borde »i förmågo av det 5 kap. 2 § kyrkolagen för otidigt sängelag till kyrkan erlägga vardera sina 2 daler smt» (kurs. här). Kungl. maj;t, till vars dom målet enligt gällande bestämmelser hänsköts, fastställde hovrättens beslnt såtillvida, att vederbörande sknlle för otidigt sängelag böta enl. KL kap. 5 § 2. Svea hovrätts tolkning av lagrummet, d.v.s. att båda delinkventerna skulle böta, ingick naturligtvis icke i den kungl. resolutionen.^^ Det var för övrigt icke enda gången, som Svea hovrätt råkade illa ut i fråga om tolkningen av kyrkolagens bestämmelser om otidigt sängelag. Xågra år senare (år 1713) fastställde hovrätten i ett liknande mål en av Stockholms rådsturätt fälld dom, där det om de två delinkventerna hette, »att de för otidigt sängelag efter det 15 kap. '20 uti kuncjl. maj.-ts kyrkolag böra erlägga tvä daler smt till kiirk(m» (kurs. här). Det åberopade lagrummet gällde kronobrott, men personerna i fråga voro ej gifta. Tvärtom var tillstånd till äktenskap grunden för beslutet om biiter för otidigt sängelag. Då ärendet anmäldes i Stockholms konsistorium för verkställande av beslutet, hette det i protokollet endast, att de Vad soin ovan har anförts oin KJOO-taIcts övcrl'lö<tssla(lgar hör principiellt till nästa avdelninf; av denna framställning (avd. A. 81. där föreskrifterna i den alhniinna lalliså ieke-kyrkliga) lagstiftningen skola upptagas till behandling. För tolkningen av bestämmelserna i KL 1680 om »våra stadgar» har det emellertid varit nödviindigt att redan i avd. A. 7 redogöra för sagda förordningar. —Uppdelningen på kyrklig och allmiin lag iir för övrigt ett resultat av överväganden, som gjordes av stora lagkommissionen i samarbete med 1723 års ecklesiastika deputation (om detta samarbete se nedan avd. 8). Principen genomfördes dock icke konsekvent i lagkommissionens för.slag och jiå grund hiirav icke heller i 1734 års lag. Svea hovrätts underd. skriv. 1(5/7 1710 i L tslagshandlingar 12/10 1710 nr 3; kungl. brev till Svea hovrätt 12/10 1710 (i Svea hovrätts arkiv samt i .lustitierevisionens registrator). — Jag återkommer i nästa avd. till ifrågavarande mål ur en annan synpunkt än den här angivna.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=