190 Sedan Anders Matsson hade tVirsiikt fiirsvara sig. fortsatte Axel Oxenstierna: »I inå intet beriiinina eder av adniinistrationejusfitiir; diir är mest staden gjord till 'horckifffc' (kurs. här), oeh lika flit och diskretion är l)riikad uti det övriga.» Det är nnijligt att —såsom Ilelmfrid har menat—rikskanslern anspelade j)å »affären Prytz», då han använde uttrycket horekyffe. Beskyllningen mot magistraten i detta fall gällde dock någonting annat: ett generellt underkännande av det sätt. varpå brott, speciellt mot 0:le budet, hade beivrats, hhi genomgång av stadens dombiicker visar icke, att man beträffande sislniimnda slag av förbrytelser i Xorrkiiping var släpphäntare än på andra håll. snarare tvärtom. Den enda direkta anklagelse .\xel Oxenstierna riktade mot Anders Malsson i fråga om »affären Prytz» var beskyllningen för nepotism vid kyrkoherdevalet. Att kanslern använde denna beskyllning som tillbygge mot Anders Matsson passade väl in i regeringens allmänna uppfattning om den av Anders Matsson ledda oppositionen mot centraliseringstendenserna. d.v.s. mot regeringens fiiresats att bl.a. i fråga om ämbetstillsätlningarna i Norrktiping driva igenom sin mening."’'’ Att kyrkoherdevalet skidle ha spelat någon avgiirande roll i maklkampen mellan regeringen och staden framgår icke av vad som fcirekom vid rådets fiirhiir med representanterna för Norrkiiping. Helndrid har naturligtvis rätt i att bakom Axel Oxenstiernas uttalande låg Prytz’ förseelse. Men då kanslern gav sitt angrepp mot Anders Malsson formen av en beskyllning f()r nepotism, måste man giira den reflexionen, all regeringen, då den utnämnde Prytz till kyrkoherde, naturligtvis kände till hur opinionen för denne i Norrköping hade organiserats. Man får ell intryck, att Axel Oxenstierna i augusti 1640 ansåg, att Helmfkid .s. (ilO; Jfr citat ovan s. I'lS. Med hänsyn till att .\xel Oxenstierna anviinde ordet »horekyffe» friiinst för att karakterisera det sätt. varpå man i Norrkiiping hade skött jiistiticväsendet, sknlle det kunna tänkas, att han syftade på de förliållanden. som hade framkommit i samband med den på Figreliiis’ initiativ 1(>;?9 iitfiirdade tiggareordningen; se IIki..mfrid s. 001 f. Det torde emellertid \ara meningslöst att diskutera, vad kanslern åsyftade. Hans anföramle var icke något exempel på hans legendariska kyla. a.a. avd. Vll: »Förvaltningen nyordnas».
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=