kapitel ii. först bostad sedan giftermål Beträffande giftorätten talar lagen om att den endast kunde bestå av lös egendom. I Stockholm bestod den av både fast och lös egendom. I praktiken höll stockholmarna inte sig till lagen utan fast arvsegendom kunde byta släktlinje. I London försökte borgarna frångå lagens bestämmelser men lyckades inte. Där isärhölls fortfarande den fasta arvsegendomen mellan makarna. Att giftorätten i praktiken ändrats i Stockholm kan i ett internationellt, genusvetenskapligt perspektiv tolkas som att kvinnan i staden Stockholm kunde komma i åtnjutande av fast egendom som härstammade från makens släkt, något som bara var möjligt på vissa håll i Nordeuropa. I gåvor mellan makar, kallad var tredje penning, blev det uppenbart att stockholmarna såg den överlevande som en arvinge. Den överlevande hustrun eller husbonden hade rätt till delar av det arv som egentligen borde gå till biologiska släktingar om ett sådant dokument upprättats. Emellertid värnade stockholmarna fortfarande om bröstarvingarna till skillnad från i Krakow där makarna till och med kunde göra bröstarvingar arvlösa genom ett testamente. I båda dessa typer av överföringar framstår Stockholm som en typisk senmedeltida nordeuropeisk stad i vilken den överlevande parten stärktes och den dödes släktingars rättigheter minskade. Det har i det här kapitlet också framgått att husen i Stockholm i allra högsta grad var fast egendom. Framförallt i kapitel fyra studeras hur fast en salubod eller en källare kunde vara i stockholmarnas ögon. I kapitel tre studeras hur arvsordningen i praktiken såg ut, eftersom den var bestämmande för vem eller vilka som kunde göra anspråk på den fasta egendomen. 93
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=