kapitel ii. först bostad sedan giftermål samma barn. Gåvorna mellan parterna var ömsesidiga och lika mycket värda: en tredjedel av partens tillgångar.231 Parterna i dessa gåvobrev var helt på det klara med att de fråntog sina släktingar en del av det arv de annars hade rätt till. I breven står det att han gav henne ”hwan iije pening j löst och fast hwar thet helst är thet thöm til hörde” och hon ger honom detsamma ”hwan iije pening fran sich och sinom arffuom”232 Den tredjedelen tillföll den överlevande parten som då inte endast fick halva parets totala tillgångar utan också den tredjedel av partens halva, som utan ett gåvobrev, annars skulle ha tillkommit den dödes arvingar. Det innebar alltså att den avlidnes arvingar (föräldrar, syskon, syskonbarn eller avlägsnare arvingar om de förstnämnda inte fanns i livet) endast erhöll två tredjedelar av släktingens arvedel. Den sista tredjedelen gick som sagt till den överlevande, vilket skulle kunna tolkas som att de ansåg att den överlevande ärvde sin äkta hälft; det var med verbet ärva som det uttrycktes i källorna. Eftersom paret saknade bröstarvingar såg de varandra som närmaste arvinge. Utifrån Jack Goodys resonemang skulle man kunna säga att makarna skapade en arvsberättigad som inte förekom i lagstiftningen.233 Möjligheten att ge bort delar av släktens rätt till arv stärker Godding med flera andra forskares iakttagelser, att äktenskapet i staden gynnade verksamheten samt den överlevande parten, på släktens bekostnad. Det är tydligt att isärhållandet av släktegendomar inte riktigt upprätthölls i staden Stockholm eller i de nordvästeuropeiska städerna på kontinenten för den delen.234 I motsatts till en sådan 231 Stb 12/5 1494 (kopparslagare) s. 159, 12/5 1494 s. 161, 13/10 1494, 16/3 1495 (bältare), 30/3 1495, 4/5 1495 (lite annorlunda uttryckt mellan Lasse Berg, dragare o hustru Cristina), 22/6 1495 s. 239, 8/8 1495, 19/9 1495, 28/9 1495 ”botnekarl”, 30/5 1496 (grytgjutare), 24/10 1496 (kock i sotsäng), 6/5 1497, 8/5 1497 osv. 232 Sjb 6/11 1490. Ett annat brev där det också framgår att släktingarna är medvetna om att de får mindre i arv: Stb 19/11 1487. 233 Goody i Comparative Studies in Society and History 15:1 s.3–20, 1973 i vilken han lyfter fram att människor skapade andra arvsberättigade än dem som förekom i lagstiftningen. 234 Det finns exempel på att en rådman (sedermera slottsfogde) väpnaren Jon Jönsson till Gladö och hans hustru Anna ömsesidigt skänkte varandra var tredje penning i löst och fast ”jnnen stad ochvtan” Stb 10/10 1506, s. 133. Jon försökte alltså behandla egendom utanför staden på samma sätt som stadsegendom, vilket inte var tillåtet i någon av lagarna. I staden kanske han var köpman, men på lantegendomen var han frälseman. Undrar verkligen om dessa gåvor mellan makarna någonsin trädde i kraft. 87
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=