kapitel ii. först bostad sedan giftermål stämde varandra.202 Det är uppenbart att de lån man tagit och de krediter man tillåtit skulle man ansvara för personligen.203 Den norska, medeltida stadslagen poängterade att såväl kvinnan sommannen ansvarade för ingångna avtal.204 I Stockholm tycks det inte ha varit annorlunda. Det gick alltså som kvinna inte att hänvisa till sin make, eller till någon manlig släkting. Så länge man var i livet skulle man själv gälda sina skulder. Det finns exempel på att en make uttryckligen meddelade rådet att han inte tänkte ansvara för sin hustrus skulder, dem skulle hon stå för själv.205 Jacob Laurensons hustru hade på egen hand lånat 7 fat järn av en man bosatt i Köping. Hon måste själv stå för betalningen av järnet. När hon fått ihop penningsumman skickade hon sin man att lämna in summan på rådstugan.206 En annan hustru uppträdde själv på rådstugan: Hustru Margit stod personligen inför rådet för att förklara på vilket sätt och med vilka vittnen och intyg hon hade återbetalat de 80 mark hon var skyldig en köpman.207 Fallerade en kvinna eller en man för den delen, att betala sina skulder utmättes det lösöre de hade i sina hem.208 Även mellan makar kunde någon av dem av domstolen bli dömd till att låta den andre utmäta lös202 Kvinnor förekom också ymnigt bland dem som stämde i senmedeltidens London, enligt Hanawalt The Wealth of Wives s. 169–174. 203 Detta stämmer överens med de iakttagelser Howell gjort om lån (krediter) utan säkerhet, i vilka låntagaren var personligt ansvarig, aldrig någon släkting, eller för hustruns del hennes make. Fallerade låntagaren att betala tillbaka skulden skulle den utmätas ur personens eget lösöre. Lösöret fungerade som betalningsmedel för skulder: Howell Commerce before Capitalism2010 s. 70–72; Stokholms regler liknar även dem i det sena 1300-talets Exeter, se: Kowaleski i Women andWork 1986 s. 145–166; jfr också DübeckKvinder, familie og Formue2003 s. 29 om föreningar i vilken varje medlem ansvarade för sina tillgångar, samt s. 91 om att gemensamt ägande och därmed gemensam skuld först slog igenom i lagstiftningen i Danmark på 1500-talet. För lånevillkor för kvinnor från skilda strata i Montpellier se: Reyerson i Women and Work 1986 s. 117–144, här s. 132–134. 204 Sandvik i The Marital Economy 2005 s. 117–119. Den norska landslagen begränsade däremot kvinnans möjligheter att handla: MLL KöpB21 § 2. 205 Stb 11/5 1506, 25/5 1506; liknande regler och förutsättningar i Montpellier ReyersonWomen’s Networks Cham, 2016, kap 7. 206 Stb 16/10 1514 s. 19–21. 207 Stb 3/3 1516. 208 Stb 4/9 1486, 3/3 1505 s. 45–46, 8/4 1525. Före en utmätning tillförordnade rådet personer att värdera godset: t.ex. 19/10 1495. Stadslagen i rådstugubalken, kapitel 7 § 2, om vad som skulle utmätas. 81
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=