kapitel ii. först bostad sedan giftermål som hennes medgift eftersom egendomen i brist på bröstarvingar kunde gå tillbaka till dem eller andra släktingar vid hennes frånfälle. Den egendom maken själv förde med sig in i äktenskapet kom från hans släkt och både ägdes och skulle inom äktenskapet fortsättningsvis förvaltas av honom, utan inblandning från hennes släkt. Inga äktenskapskontrakt finns,191 men om kvinnan eller mannen tog med sig fast egendom som paret skulle bo eller arbeta i så upprättades ett dokument över fastighetsbytet. Denna överföring fördes in i stadens jordebok respektive tänkebok och maken och makan stod båda som ägare, även om bostaden endast härstammade från någon av dem. Det faktum att båda kunde stå som ägare till en fastighet som endast härstammade från en av dem är ett starkt indicium på att fast, ärvd egendom inte hölls isär i äktenskapen i staden utan att den uppgick i felaget.192 Att båda stod som ägare och att detta noterades i jordeboken eller i tänkeboken fungerade som garant för deras innehav och kunde i konfliktsituationer åberopas, vilket det finns exempel på. Förfarandet var detsamma när makarna till exempel skulle dela bostad med hans eller hennes föräldrar; ett dokument upprättades mellan föräldrarna och det unga paret och infördes i jordeboken eller i tänkeboken eller till och med i båda. Både mannen och kvinnan i det yngre paret stod som ägare av halva bostaden, oavsett vem av dem som fört in egendomen i äktenskapet. Den andra halvan ägdes av den enes förälder. Likadant var det med den medgift kvinnan förde in i äktenskapet: den gavs (av hennes far), enligt dokumenten, till både henne och hennes brudgum,193 eller så kunde det formuleras som att medgiften från hennes far gavs till honom. Sammanfattningsvis kan konstateras att de hemgifter som bildade underlaget för parets borgarverksamhet uppgick i det gemensamma felaget. Ett tidigt bevis i källmaterialet är från 1486 då domstolen fastslog att en 191 Äktenskapskontrakt är däremot vanliga i Norge. Genom dem bestämdes hur mycket och vilken egendom som skulle vara gemensam för paret och vilken egendom var och en eventuellt ägde separat. Se Hansen i Disputing Strategies inMedieval ScandinaviaLeiden 2013 s. 247–277. 192 Likheter med Londons ”jointure”, se Hanawalt The Wealth of Wives s. 64. 193 Stb 14/3 1491 s. 517, 18/2 1512 s. 237. Även en hustrus arv kunde uttryckligen tillfalla dem båda: Stb 13/6 1496 s. 292: Knwt pa sina kera hustrv och sina wegna fritzskyllingh vplade. 78
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=