kapitel ii. först bostad sedan giftermål hennes släktingar. Han var endast hennes ombudsman. Enligt lag och praktik på landsbygden kunde inte en make äga del i makans eller hennes syskons arvsegendom, även om den sistnämnda inköpts till hushållet. På landsbygden kunde den bara ägas av någon från samma släktlinje (eller av parets myndiga bröstarvingar).127 Ett annat sätt i staden att få möjlighet att bruka en fastighet i sinhelhet trots att ett syskon behöll sin del i egendomen, var att paret tillsammans köpte nyttjanderätt till syskonets del genom att årligen betala syskonet en ränta.128 Syskonet fortsatte att äga sin del i arvsegendomen, men lät någon annan nyttja den. På så sätt gjordes ärvd, fast egendomekonomiskt rörlig. Syskonet som på detta sätt behöll sin äganderätt till egendomen, behöll därmed sin förköpsrättighet till egendomen i förhållande till de syskon som blivit utköpta och inte längre ägde del i egendomen. I de fall ett äkta par inte köpt ut ett syskon hände det att syskonet fortfarande ägde sin del i huset när det äkta paret dött. En sådan situation hamnade lätt en bröstarvinge i. Det gjorde Olof, som var enda arvinge och en vuxen man när föräldrarna dött. Emellertid ärvde Olof endast sina föräldrars del i huset. Hans morbroder hade nämligen behållit sin del och den delen skiftades ifrån när Olof skulle tillträda sitt arv.129 127 Endast kvinnan själv kunde på landsbygden bli ägare till sina syskons egendom, aldrig hennes make. Om hennes make hade haft denna rättighet skulle egendomen bli hans och inte hennes och det accepterades inte. För frälset och böndernas släktingar var en sådan rätt för maken otänkbar eftersom den skulle åsidosätta släktingarnas bördsrättigheter. Släktingarna såg till att parets jordegendomar hölls strikt isär inom äktenskapet. En make hade enligt landslagen och i praktiken däremot rätt att å hustruns vägnar köpa in egendom hustrun hade bördsrättigheter till. Den egendom han köpte å hennes vägnar hölls då strikt isär från hans egendom. Egendomarna fick inte hamna i händerna på någon annan släktlinje. Endast den nya släktlinje som paret bildade fick ärva de båda föräldrarnas släktegendomar. I frälse- och bondehushåll fick makarna aldrig ärva egendom av varandra, inte ens i de fall de inte hade gemensamma barn. Dog de barnlösa gick deras egendom tillbaka till närmaste släkting. Dog maken först levde kvinnan av den egna egendomen och av den morgongåva hon fått från honom. LarssonLaga fång2010, kap5, särskilt s. 176–179. Jfr ÅgrenDomestic secrets 2009 s. 65. 128 Stb 4/9 1486, 30/3 1489. 129 Stb 31/10 1487 s. 226. 58
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=