kapitel ii. först bostad sedan giftermål Mästaren anställde gesäller mot lön och ett antal lärlingar mot mat och husrum samt utbildning i yrket. Varje skråordning bestämde hur många mästare det skulle få finnas i ett visst hantverksyrke i Stockholm. Skråordningarna reglerade också hur många gesäller en och samma mästare fick anställa, en del av dem tog också upp vilka möjligheter som fanns för en änka att överta verksamheten.103 Det handlade om att de som utövade yrket skulle kunna leva på det. Man ville undvika överetablering. Konsekvensen av denna reglering var att inte alla som ville kunde etablera sig och att giftermål för hantverkare bara förbehölls dem som blev mästare.104 Bildade det ingångna äktenskapet ett köpmannahushåll hade också detta hushåll anställda, inte bara pigor utan också köpsvenner och springpojkar.105 Den ena kategorin köpmän var grosshandlare och hade ofta utländskt ursprung och handlade med utlandet och interregionalt, medan den andra kategorin köpmän, minuthandlarna, oftare hade svenskt ursprung och sålde produkter från regionen till stadsborna. De sistnämnda sålde sina varor i detaljistledet och kallades av sin samtid för krämare.106 Det var strängeligen förbjudet i Stockholm att både vara köpman och hantverkare. I Köpenhamn var det sedan 1422 förbjudet för hantverkare att bedriva handel (en gros), enligt Dübeck.107 Stockholmaren måste välja: antingen vara hantverkare eller köpman. Det var även strängeligen förbjudet att inneha två hantverksyrken samtidigt. Observera att bestämmelserna även gällde för kvinnorna, enligt stadslagen.108 Det finns några konkreta exempel på att hantverkare meddelade att de ville gå över till att bli köpmän och det finns exempel på att en person några år var 103 KlemmingSkråordningar; Folke LindbergHantverk och skråväsenStockholm 1989; Ojala i Law and Marriage 2012 s. 192–197. 104 Ruth Mazo Karras From boys to men 2003 ger i kapitlet om hantverkare flera exempel på att giftermål var förbehållet dem somblivit mästare. I Stockholm kanske det var möjligt för hantverkare i de lägre betalda yrkena att få gifta sig utan att äga fastighet eftersom belägg finns för att de kunde hyra in sig i de hus som ägdes av gillen: De Brun i S:t Eriks Årsbok1917, s. 61–62; Schück 1940, s 159; Lindström i Levebröd. Uppsala 2011 s. 179–209, här s. 182–183. 105 Som regel bildade inte köpsvenner egna hushåll, utan tillhörde en köpmans hushåll: se Lager- Kromnow 1992 s. 69 ff. men stadslagen gör det möjligt för dem: StL KgB 15. 106 Dahlbäck 1987 p. 80–81. 107 DübeckKvinder, familie og Formue 2003 s. 24. 108 StL KgB 21 och KgB 15 § 2. 53
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=