kapitel ii. först bostad sedan giftermål den stagnerade ekonomiskt. Makan och änkan var förlorare.69 Hanawalt visar att borgarna i London under 1300-talet och en bit in på 1400-talet strävade efter att deras kvinnor skulle ärva fast egendom när det var möjligt. Hon visade även att hustrun i morgongåva (dower) i hög utsräckning erhöll den från makens fasta egendom. Hanawalt argumenterar för att Londonborna gärna såg till att familjeföretaget kunde fortleva även om det betydde att deras änka gifte om sig. Detta skedde på bekostnad av den patrilineära linjen, anser Hanawalt.Hon har inte funnit att många släktlinjer fanns i flera generationer, som i Gent, utan endast i ett par generationer.70 Det faktum att den svenska stadslagen stipulerade lika arvsrätt medförde att det i Stockholm fanns förutsättningar för att kvinnan och mannen kunde föra in lika mycket i äktenskapet. Den stipulerade lika arvsrätten gjorde det även möjligt för stockholmarna att se på äktenskapets egendomar som gemensamma. Med lika mycket i bagaget kunde man också förvänta sig att kvinnan i staden kunde göra anspråk på hälften av alla egendomarna i giftorätt – även den fasta egendomen. Emellertid var principen i de svenska lagarna att den fasta egendom makarna förde in i äktenskapet skulle hållas isär och återgå till respektive släktlinje, om inte bröstarvingar fanns. Trots att de alltså tillsköt lika mycket egendom till äktenskapet kunde, enligt lagen, äganderätten till denna egendom inte överföras från make till maka eller tvärtom. Denna isärhållningsprincip fick som följd att stadslagen gav kvinnan enbart rätt till hälften 69 Howell i Past and Present 1996 s. 22–24. 70 Hanawalt The Wealth of Wives 2007 s. 66, 68, 114–115. 43
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=