kapitel i. lös och fast egendom fast, ärvd egendom innebar det att släktingar hade företräde till den egendomen och kunde argumentera för sin sak genom att anföra släktskap, förklarar hon. Klassades den som lösöre kunde ägaren göra vad han/hon ville med den. Ägaren hade full ägande- och dispositionsrätt till det som klassades som lösöre. För att klargöra skillnaden i klassificeringen tar Howell bland annat exemplet med egendomen hus. Ett hus i en stad kunde klassas som fast egendom medan det i en annan stad kunde klassas som rörlig egendom. Hon visar att skillnaden i brukningsrätt blev stor.55 I det följande dekonstrueras dåtidens syn på arvingar och släktingar, särskilt med hänsyn till hur dåtiden såg på hustrun som släktmedlem. Synen på vem som var rätt arvinge leder till dekonstruktion nummer två: nämligen dåtidens syn på egendom. Vilken sorts egendom hade ”arvingen” rätt till och när kunde denne göra anspråk på egendomen? Med detta sagt kan man säga att angreppssättet är inspirerat av historisk antropologi.56 Vad finns det då för källmaterial som kan belysa frågor om tillgången på bostäder och annan fast egendom? Källmaterialet blir inte tillräckligt omfattande förrän 1479, därför börjar min undersökning först då. Vissa av frågorna går uppenbart lättare att besvara än andra med det källmaterial som står till vårt förfogande.Det finns för det första en lagbok, Stadslagen, som tillsammans med stadens tilläggslagstiftning (burspråk), satte ramarna för vem som fick ärva och hur mycket man fick ärva, föreskrifter om hur äktenskapsbildningen skulle gå till, hur handeln skulle gå till och vem som överhuvudtaget kunde få bli borgare eller hade rätt att köpa en bostad i staden samt många andra föreskrifter.57 Följde stockholmarna 55 Howell Commerce before Capitalism2010 s. 66–69. 56 Modéer i HowNordic are the Nordic Medieval Laws? 2005 s. 232–236; Esmark i Historisk tidskrift 2006:1 s. 3–22. 57 Magnus Erikssons stadslag i nusvensk tolkning, utg. Holmbäck och Wessén: stadslagen förkortas StL; Stockholms stads tänkeböcker 1474–1483 samt burspråk, utg. Hildebrand, Stockholms stadsböcker från äldre tid, Ser. 2, Vol. 1 (Stockholm: Kungliga Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia, 1917): 88. I den boken är det burspråken som kan sägas utgöra en form av tilläggslagstiftning. 35 Frågor till källorna och dekonstruktion
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=