kapitel vi. det öppna fönstret brukar den som för in lösöre i äktenskapen i senmedeltidens Europa vara av kvinnligt kön. Under den undersökta perioden vågar jag påstå att det i Stockholm bland köpmannaäktenskapen snarast varit maken som fört in kontanter och lösöre och hustrun som stått för den fasta egendomen. Jag skulle kunna provocera med att påstå att borgmästare och råd, som fram till 1471 till hälften bestod av personer från det lågtyska området, medvetet försökt föra utvecklingen mot det gemensamma ägandet av just den anledningen att det från början var de som medförde lös egendom. Då var det fördelaktigt för de män som kom från kontinenten och ville skaffa sig handelsprivilegier i Stockholm. Medborgarskapet följde på ett giftermål med en borgardotter som ägde fast egendom på Stadsholmen. När årtiondena gått kom naturligtvis även männen att äga fast egendom och jag har ju många exempel på att både kvinnan och mannen förde in fast egendom i äktenskapet, både bland köpmanna- och hantverkshushåll. Under den undersökta perioden fick döttrarna i staden ut sitt förskottsarv i den så värdefulla fasta egendomen. I det slutliga arvsskiftet ärvde borgardöttrarna i Stockholm såväl fast som lös egendom, precis som sina bröder. I London däremot fick söner oftare än döttrar ut det slutliga arvet i fast egendom. Hanawalt förklarar det med att dottern förmodligen fick med sig så mycket i fast egendom när hon ingick äktenskap att detta förskottsarv fyllde hennes kvot. Trots hustruns möjligheter att i Stockholm disponera egendom hade hon endast temporärt samma möjligheter att disponera den som mannen, även om hennes äganderätt var lika. Fanns han på plats trädde hon tillbaka. Under hela sitt liv hade mannen företräde framför sin kvinna, han representerade hushållet utåt och förvaltade sålunda deras fasta egendom. Endast när han var frånvarande eller avliden övertog kvinnan hans plats. En parallell kan dras till hur ett handelsbolag mellan bröder fungerade. I det företrädde den äldste brodern felaget medan hans kompanjon, den yngre brodern, handlade med bolagets varor. Skulle ett skepp, som uppfattades som fast egendom, köpas eller säljas var det den äldre brodern som genomförde affären, den yngre hade bara rätt att företräda bolaget med den äldre broderns skriftliga tillstånd. Stockholms senmedeltida samhälle var inte bara patriarkalt utan också hierarkiskt: 270
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=