kapitel vi. det öppna fönstret behövde lösgöra intäkter från dem för att betala för vården. I de borgaräktenskap i Stockholm som ägde fast egendom hade hustrun större insyn än i många andra stadsäktenskap. Särskilt noga var domstolen i Stockholm med att förvissa sig om makans godkännande i de fall maken ville pantsätta parets fasta egendom. Helst ville rådet att hustrun var personligt närvarande när detta skulle ske. Jag tolkar det som om domstolen ville försäkra sig om att hustrun inte hade blivit tvingad till att gå med på en sådan åtgärd, eftersom risken fanns att de skulle förlora sitt hem, den så viktiga, fasta egendomen (se kapitel 4). I samma kapitel och i kapitel två framgick att den make som i lönn genomfört en transaktion med hushållets fasta egendom blev skyldig att kompensera hustrun. Ur ett internationellt perspektiv sticker Stockholm i detta avseende ut. Maken måste be makan om lov. I de flesta städer iEuropa behövde enmake endast be om hustrus samtycke när han skulle genomföra en transaktion med hennes specifika egendom. Jag har ovan argumenterat för att en undersökning av parternas lika rättigheter i Stockholm kunde blottlägga på vilka sätt dessa rättigheter till egendom kunde realiseras av maken respektive makan genom att studera förvaltningsrätten och dispositionsrätten. När det gällde den fasta egendomen ägde makan förvaltningsrätt över egendomen då maken inte var närvarande. Stadslagen gav hustrun explicit rätt att förvalta den totala egendomen under makens frånvaro, även att betala in hushållets skatt. Belägg för att hustrun verkligen stod för hushållet och betalade in skatt i praktiken finns i Stockholms tänkeböcker och skotteböcker. För att en sådan rätt kunde träda i kraft skulle maken, enligt stadslagen, informera borgmästare och råd om sin planerade frånvaro. Gjorde han det blev hustruns rätt offentligrättslig. När han var hemma representerade han själv hushållet, och hustrun trädde tillbaka. Vad hade hustrun för möjligheter att använda den fasta egendomen när maken var hemma? Jag har i undersökningen visat att hon använde den på två sätt: det ena var att utnyttja den fasta egendomens kapitaliserade värde; det andra sättet var att utnyttja fastighetens faktiska egendomsvärde. I det första fallet handlade det om att donera för själavård, som jag redogjort för ovan. I det andra fallet hade hon för det första rätt 268
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=