kapitel vi. det öppna fönstret de avlidit (se kapitel 5). När en konventsbroder eller syster efter inträdet ärvt fast egendom borde det efter deras död rimligen inte finnas några bröstarvingar som stod i tur att ärva dem. Jag har kunnat belägga att den ärvda, fasta egendomen efter deras död gick tillbaka till någon av kärnfamiljens medlemmar, det vill säga föräldrar eller syskon. Kutym var annars att den som tagit sina löften inte längre var arvsberättigad och sålunda inte erhöll mer i arv. Den regeln gällde inte i Stockholm för de borgarsöner som anslutit sig till någon av stadens konvent. Regeln gällde å andra sidan för alla dem som anslutit sig till något birgittin- eller cistercienserkloster i Sverige. Därför fanns det inte något att fördela när en birgittinsyster eller någon klostermunk dog. Deras ingiften förblev i klostrens ägo. I Stockholm däremot kunde söner och döttrar som vuxit upp i borgarhushåll erhålla arv efter en förälder eller ett syskon även efter inträdet. Den ärvda egendomen förvaltades av konventet under broderns levnad och gav konventet regelbundna inkomster. Efter utbildningen kunde en konventsbroder välja att stanna inom orden eller återgå till det civila och då få tillgång till den senare ärvda egendomen. Efter “reformationsriksdagen 1527” fanns det till och med dominikaner som återupptog borgerlig näring med hjälp av sina arvsegendomar. Stockholmarna värnade om kärnfamiljens medelemmar även om de inte hade för avsikt att ägna sig åt en borgerlig näring. Detta skedde på bekostnad av arvingar längre ner i arvsordningen än föräldrar och syskon. Inte bara Godding utan även Howell har framhävt att Nordeuropas borgare försökte gynna den överlevande parten, trots att de flesta lagar inte tillät det. Att gynna en äkta hälft var att undanhålla egendom från den egna släktlinjen i alla de fall paret inte hade gemensamma barn. Oavsett kön på den som överlevde den andre i äktenskapet fick denne samma ekonomiska tilldelning av de gemensamma egendomarna. Emellertid har Howell påpekat att om kvinnan var den överlevande utökades hennes juridiska befogenheter. Medan en änkling redan innehade och förväntades upprätthålla rollen som hushållsföreståndare tilldelades en änka rollen som hushållets överhuvud i ett sådant läge. Eftersom änkan i Stockholm i normalfallet fick hälften av egendomarna när mannen avlidit, betydde den extra gåva stockholmarna gav sin hustru när de saknade bröstar264
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=