kapitel vi. det öppna fönstret med mannen. Däremot behövde makarna inte genomföra donationer för religiösa ändamål samtidigt utan kvinnan kunde göra det när det passade in i hennes livscykel. I källmaterialet uttrycktes det som att hon gav inkomsterna från till exempel halva huset, med hans tillstånd. Senare kunde han donera inkomsterna från sin halva av egendomen. Rätten för kvinnor att handha lös egendom under äktenskapet är något som helt skiljer sig mellan stad och land i Sverige. Enligt landslagen begränsades kvinnans rätt att sälja varor, såvida inte hennes man gett henne tillstånd.730 Ombegränsningen fortfarande gällde under 1400-talet har jag ingen kunskap om. En sådan begränsning av kvinnans möjligheter att sälja fanns inte i stadslagen. Föreliggande undersökning har visat att hustrun var mycket aktiv och att hennes handhavande med lös egendom kunde ske utan mannens godkännande. Som part i ett felag borde kvinnan ha rätt att använda den lösa egendomen fritt, bara hon inte övertrasserade sin del av den rörliga egendomen.731 I undersökningen har framgått vad som hände ommaken eller makan övertrasserade sin del av den lösa egendomen (och även av den fasta). Som part i felaget hade makan däremot inte rätt att fritt använda sig av den fasta egendomen, eftersom hon inte var felagets överhuvud. I undersökningen har visats att hustrur var delaktiga i makens affärsverksamhet men också att hon kunde ha en egen affärsverksamhet skild från makens. En parallell kan dras till London där Hanawalt har visat att hustrur var aktiva på marknaden: de kunde ge och ta lån, köpa in stora partier gods, avyttra nämnda gods och, som sagt, skänka hyresintäkter från fast egendom i utbyte mot vård. Frälsehustrun och skattebondehustrun i det svenska riket hade enligt landslagen inga rättigheter att ekonomiskt förvalta äktenskapets lösa egendom. Hon hade bara skyldigheten att bevara och underhålla den lösa egendomen. Frälsehustrun i Sverige hade såsom borgarhustrun, däremot rätt att använda sin egen fasta arvsegendom när hon ville donera till religiösa institutioner. 730 MEL KöpB3:1, KrLköpB4. 731 Detta förbehåll uttrycks i stadslagen, men det är bara män som åsyftas: StL KöpB33 § 9. 260
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=