det jämlika felaget i en patriarkal värld arna ut institutionen genom att betala de ränteinkomster den genererade under ett år. Det vanliga var att det sistnämnda skedde. Orsaken till att arvingar löste ut fastigheten kan förklaras med den bostadsbrist som fanns i Stockholm eftersom handelsprivilegier endast gavs till borgare som bodde på Stadsholmen. I de fall som den avlidne donatorn saknade arvingar såg rådet till att den religiösa institutionen inte fick behålla egendomen. Egendomen måste, enligt Stockholms stads egna regler, säljas och institutionen måste erbjuda den till borgare i staden. Obesläktade borgare kunde inte lösa ut egendomen utan fick betala dess fulla värde till konventet. Värdet hade uppskattats av domstolen. Även en sådan av staden genomförd regel gynnade den borgerliga näringen och bidrog till att mildra bostadsbristen. Liknande regler som begränsade kyrkliga institutioners ägande av fastigheter fanns i de flesta senmedeltida städer. Stockholms stad respekterade visserligen den enskildes behov av att donera för sin själ men såg till att de religiösa institutionerna i staden inte kunde ackumulera fast egendom, de kunde endast temporärt äga rätten att kräva in hyran från de borgare somhyrde rum i huset. Hyresmarknaden var förmodligen omfattande. Alla sämre betalda hantverk, som skomakare, hyrde sina lokaler, snarare än ägde dem. Hyresvärden kunde vara en borgare men också någon av stadens konvent eller gillen. Praktiken i staden skiljde sig väsentligt från vad som gällde för frälsets donationer av fast egendom belägen på landsbygden till birgittin- och cistercienserkloster. I de flesta fall tillkom donationer från frälset den mottagande institutionen, som därmed utökade sitt fasta egendomsinnehav. I Stockholm måste institutionen hoppas på en ny donation från en borgare, en donation som institutionen kunde komma i åtnjutande av under donatorns levnad men som den åter miste när borgaren/donatorn avlidit. Både kvinnor och män i Stockholm tog initiativ till de ovan nämnda donationerna, vilket kan tolkas som att kvinnan i lika hög utsträckning sommannen kunde disponera fast egendom för sådana syften. Hon hade verkligen rätt till egendomen och ansågs kompetent att besluta vad den kunde användas till – men hennes transaktion gjordes alltid i samförstånd 259
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=