kapitel vi. det öppna fönstret vara beredda att ge bort delar av sin rättmätiga egendom. Man skulle också kunna se den här typen av ömsesidig donation utifrån felagstanken om att makarna inom felaget skulle vara överens om att de var för sig skulle donera delar av sin egendom till varandra, något som Thomas Ertl och Thomas Haffner visat gällde i de inbördes testamentena mellan makar i Wien i mitten på 1400-talet. Gåvan kunde initieras av att någon av makarna låg på sin dödsbädd men det vanliga i Stockholm var att paret upprättade ett gåvobrev medan båda var högst närvarande. De flesta gåvor mellan makar i Stockholm genomfördes av barnlösa, medelålders par. De hade rätt att donera en tredjedel av sin halva del i egendomen. Gåvan tillkom den överlevande, oavsett kön, och innebar att förmånstagaren kunde utöka sin rätt till halva egendomen med ytterligare en tredjedel. Denna tredjedel drogs ifrån den dödes biologiska arvingars del. Egendom tillkom den överlevande på arvingarnas bekostnad, såsom Godding påpekat. I Stockholm gick det också ut över arvingarna. När gåvan skulle tillfalla den överlevande formulerades det som om denne ärvde sin äkta hälft. Enligt stadslagen var de inte släkt och kunde därför inte ärva varandra, men stadssekreteraren uttryckte det som att de ärvde varandra. Här ser vi början till makars rätt att ärva varandra. Sådan rätt ska jämföras med den medeltida synen att den överlevande till sin död skulle leva av lagstadgade eller kontrakterade gåvor (morgongåva, hemgift, usufruct), inte av arv från en äkta hälft, som dessutom tillhörde en annan släkt.729 Det världsliga frälset i Sverige donerade delar av sina fasta egendomar till kyrkor och kloster. Borgare i Stockholm donerade däremot ytterst sällan fasta egendomar till religiösa institutioner i staden. Om det förekom så kunde det röra sig om en vindsvåning eller en bod i staden. Det brukliga var i stället att donera inkomsterna från uthyrningen av rum, bodar, källare och hela fastigheter, det vill säga att använda sig av fastighetens rörliga del. Studien har klarlagt att en donation till någon av stadens religiösa institutioner inte förblev i institutionens ägo när donatorn avlidit. Vid frånfället tillfrågades arvingarna. Antingen tillät de att institutionen fortsättningsvis skulle få ränteintäkterna, eller så löste arving729 Feller Dots et Douaires Rome 2002 s. 1–25. 258
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=