det jämlika felaget i en patriarkal värld För att bli medborgare i en medeltida stad behövde hushållsföreståndaren betala skatt till staden och ha sin bostad där. Denne måste också välja mellan att vara köpman eller hantverkare, båda yrkena fick inte innehas samtidigt. I de hus borgarna bebodde försiggick både privatliv och arbete. I husen förvarades inte bara förnödenheter utan i dem fanns affärslokaler och varulager. För att stadsmänniskorna skulle kunna ägna sig åt borgerlig verksamhet behövde de hus, bodar, källare och en verkstad om de var hantverkare. I det medeltida Europa försökte en god förälder att förse sina barn med den så värdefulla bostaden när de skulle ingå äktenskap och starta upp en rörelse. Den gåva en son och dotter i Stockholm fick i slutet av 1400-talet var ett förskottsarv som kallades för en medgift. Om någon part i ett sådant giftermål avled i unga år utan att paret hunnit få några barn återgick giftermålsgåvan till förädrarna, så kallat bakarv. I London däremot flyttades gåvan över till den avlidnes syskon. I båda fallen gick egendomen tillbaka till den släkt varifrån den härstammade. Eftersom den allmänna uppfattningen i Europa var att det makarna förde in i äktenskapet egentligen tillhörde den släkt varifrån den kommit, så påbjöds makarna att hålla isär arvsegendomar inom äktenskapet. Även de svenska lagarna, de som gällde för landsbygden (1350, 1442) och den som gällde för städerna i Sverige höll på den principen. Makarna kunde inte överföra arvsegendom på varandra. Endast deras gemensamma barn kunde ärva deras fasta arvsegendomar. 247
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=