det medeltida europa, där över 90 procent av befolkningen var knuten till jordbruket, var det viktigt för alla som ägde egendom att klargöra omegendomen skulle betraktas som fast eller som lös egen- I dom. Betraktades den som fast begränsades innehavarens möjligheter att göra vad denne ville med egendomen. Medlemmar från ägarens släktlinje skulle alltid tillfrågas i de fall ägaren behövde eller ville avyttra egendomen. Om en egendom däremot definierades som lös, kunde innehavaren göra vad denne ville med egendomen. Den medeltida lagstiftningen reglerade och definierade vad som skulle betraktas som fast egendom. Även i de senmedeltida städerna behövde borgarna förhålla sig till sådana restriktioner. Stadsstyrelser försökte komma på systematt lösgöra fast egendom från släktens grepp så att kapital kunde lösgöras i borgarhushållen. I staden bestod fast egendom av tomter och hus, såväl bostadshus som lagerlokaler, källare och handelsbodar. I Gent hade stadsstyrelsen redan i mitten på 1300-talet bestämt att husen i staden inte skulle betraktas som fast egendom, endast tomten huset stod på tillhörde medlemmarna av en släktlinje.721 Husen blev därmed befriade från släktens krav, så att till exempel både make och maka kunde äga huset tillsammans, trots att det tidigare endast tillhörde den enes släkt. I Stockholm och till exempel i London ansåg man fortfarande under senmedeltiden att hus skulle betraktas som fast egendom.Den här studien har klarlagt hur stockholmarna gått tillväga för att underlätta överföringar av fast egendom i borgarhushållen åren 1479–1530. kapitel vi. det öppna fönstret 721 Howell Commerce before capitalism2010 s. 66. 246 Inledning
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=