kapitel v. konventsbröder och bostadsbristen jan på 1400-talet ifrågasattes äganderätten till stadsegendom, vilket tydligt framgår i två diplom från Diplomatarium fennicum.692 Under denna studies undersökningsperiod 1479–1530 var sålunda kyrkliga institutioner, inklusive gillen, fråntagna rätten att äga de fastigheter de fått i donation, mer än temporärt. Inte heller kunde borgare sälja egendom till kyrkliga institutioner693 vilket de upprepade gånger påminns omav rådet på rådstugan under hela undersökningsperioden. Borgare får helst inte sälja egendom till gillen om inte bruket av egendomen kommer borgerlig verksamhet till godo.694 Handel- och hantverksverksamheten gynnades i staden och myndigheterna gjorde det lättare för borgare att återlösa eller återkräva arvsegendomar som tillfälligt fallit under kyrkliga institutioners förvaltning. De kyrkliga institutionern fick inte äga donerade stadsfastigheter, endast uppbära ränteintäkter, tills donatorn avlidit. Fick de inte förnyat förtroende från arvingarna eller saknades arvingar, måste försäljningsprocessen påbörjas. Kanske var detta faktum en av orsakerna till att ett donerat hus med ett försäljningsvärde på 200 mark inte upptogs i räkenskaperna utan att endast den ränteinkomst ett sådant hus kunde uppbringa antecknades i det aktuella gillets räkenskap.695 Jämförs gåvor från frälset med borgarnas gåvor blir det uppenbart att borgarnas gåvor endast var temporära medan frälsets gåvor i det vanliga fallet var ”eviga” och inte återkrävbara.696 Frälset donerade rätten att äga fastigheten och dess avkastning, medan borgarna enbart donerade rätten att uppbära och förvalta de inkomster som egendomen kunde inbringa. Borgarna donerade den rörliga, räntebärande delen av den 692 Diplomatarium fennicum 1099 och 1100. Jag tackar Marko Lamberg för att ha gjort mig uppmärksam på dessa dokument. 693 Enligt Almquist i Historisk tidskrift 1939 s. 259 fanns förbudet redan 1300. Almquist förvånar sig över att ett sådant förbud inte gällde donationer. Min förklaring är att det ju bara var ränteinkomsterna som donerades samt att återlösningsrätten gällde för arvingarna. 694 Stb 22/3 1490. 695 Schück 1940 s. 131. 696 Under 1300-talet och början av 1400-talet försökte vissa stockholmare göra själaräntorna eviga, enligt Almquist i Historisk tidskrift 1939 s. 261–262. I slutet av Alquists undersökningsperiod kunde han konstatera att eviga räntor försvunnit. Under min valda undersökningsperiod var eviga ränteinkomster sålunda sällsynta. 236
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=