kapitel iv. förtur och egendomsanspråk hade en källare.539 Vi ser att delar av tomter tillkommit kvinnor och män och att en sådan försäljning snabbt kunde tillhandahålla säljaren likvida medel, utan att mista det boningshus denne bodde i. En del fick tomter eller delar av tomter i hemgift, andra fick del i tomt vid arvsskiften. Hustrurs vilja att vara självständiga, handlingskraftiga köpmän välkomnades inte av alla, vilket följande exempel belyser: Katarina Jakobsdotter Moyse var i sitt första äktenskap lyckligt gift med Jacob Laurensson. När denne avlidit övertog hon verksamheten och var synnerligen aktiv som köpman. Vid tidpunkten för makens frånfälle var de stadda i så god kassa att hon kunde köpa ut alla makens arvingar.540 Under änkeperioden som följde hade hon sålt ett stort parti av en skeppslast hon hade beställt.När hon blivit omgift klandrade hennes make nummer två hennes affär. Han ville själv ha rätten till denna last. Katarina sökte då stöd för sin försäljning (vars betalning blivit hennes egendom) och fick det stöd hon sökte av stadens råd. Stödet manifesterades genom att rådsdomstolen vid två olika tillfällen bekräftade att hennes försäljning stod fast. Motiveringen var att hon genomfört affären som änka, innan hon ens var trolovad med make nummer två.541 En sådan motivering vittnar om att man uppfattade änkan som självständig hushållsföreståndare och som verksamhetens överhuvud. Äktenskapet mellan dem började dåligt och blev aldrig bättre. Katarina ansågs för självständig och oberoende av den nye maken Oleff. Han accepterade uppenbarligen inte domstolens fattade beslut eller hennes självständighet. Ett och ett halvt år senare försökte rådet få dem att ta reson och Katarina uppmanades att inte provocera sin man.542 Vid tillfället gick tre män i god för att Katarina skulle sköta sig och två män gick i god för att Oleff skulle sköta sig. Ett år senare skedde den riktiga skilsmässan mellan parterna och då tog domstolen fullständigt Katarinas parti. Domstolen använde inte termen skilsmässa utan talade om en förlikning. Det uttrycktes i beslutet med följande ord: ”ena kerliga fore539 Sjb 22/10 1487 nr 1008. 540 Stb 2/5 1496. Om Kaderins föräldrar se Sjödén 1950 s. 303–04. 541 Stb 14/11 1496, 23/1 1497. 542 Stb 30/6 1498. 187
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=