kapitel iv. förtur och egendomsanspråk ligen inte få hustruns samtycke när han skulle sälja fast egendom han fört in i äktenskapet. Han sålde ju sin egen jord och den hade hon ingen rätt till. Om maken på landet var i stånd att sälja hennes egendom behövde han däremot hennes samtycke. Han behövde också erbjuda egendomen till hennes släkt (och inte till sin egen) eftersom de höll isär sina egendomar inom frälseäktenskapen i Sverige.477 Joanna Drell förde för några år sedan framatt ett ömsesidigt godkännande av varandras transaktioner inom äktenskapet kunde vara ett tecken på att makarna verkligen ägde egendomarna gemensamt. Hon hade funnit flera sådana exempel i samhällen i Italien under högmedeltiden.478 Drells iakttagelser stämmer väl på Stockholm, vilket följande exempel visar. När Symon skräddare (somvar köpman) den 10 oktober1513 skulle sälja det stenhus han och hustrun bott uti, ursprungligen tillsammans med hans föräldrar, måste han inte bara be sin syster om lov till försäljningen utan också hustrun. Det är inte förvånande att han måste be om systerns samtycke, eftersom hon var hans närmaste släkting när nu föräldrarna var döda.479 Men det är ur lagens perspektiv och ur ett landsbygds-perspektiv uppseendeväckande att han behövde be sin maka om lov. I ett frälse- eller bondehushåll behövde inte en make be sin hustru om lov när han önskade säljasin egenarvejord till en bördsberättigad eller till en oskyld person. En sådan arvsegendom förfogade maken på landsbygden fullständigt över, både i praktiken och enligt lagen. I städer som Lübeck ochHamburg hade borgaren samma rättigheter som frälsemannen i Sverige. Borgaren i Stockholm delade i normalfallet däremot allt med sin hustru, vilket betydde att hon ägde hälften i hans arvsegendomoch därförmåste han enligt den praktik som utvecklats i Stockholm, också be om hennes lov för att sälja den gemensamma egendomen, även om den ursprungligen kom från hans släkt, som i det här fallet. Även den hemgift hon fört med sig in i äktenskapet framstår som bådas i domstolsprotokollen. I dombokstexten står det gärna att maken fått den av makans far i medgift. Ville maken sälja denna egendom erfordrades själv477 LarssonLaga fång 2010 s. 176–177, 199–201. 478 Drell i The Oxford Handbook New York 2013 s. 328–343. 479 Stb 10/10 1513 s. 332. 173
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=