kapitel iv. förtur och egendomsanspråk dom, som Dübeck (och Howell) argumenterar för. Antydningar till det blottlades i det föregående kapitlet där det framgick att barnkullar ärvde delar i en annan barnkulls fasta (arvs)egendom, trots att de inte längre var släkt med den sist avlidne ägaren. Den siste ägaren hade varit gift med en släkting till barnkullen. För att undersöka om det i Stockholm fortfarande fanns en reell skillnad mellan förvärvad fast egendom och ärvd sådan genomsöktes materialet för att upptäcka huruvida staden motiverade sina beslut med att säljaren sålde förvärvad egendom. Några sådana motiveringar förekom knappast.382 I detta kapitel studeras därför hur vanligt det var att de i sina beslut åberopade köparens bördsrätt till egendomen därför att den just var arvsegendom. Eller var det enbart det faktum att köparen benämndes som släkting som var det avgörande för att få förtur, oavsett om egendomen var avlinge eller arve? Lagen påpekar att förutsättningen för att kunna få återlösa gård eller tomt var att denne själv skulle ha för avsikt att ta den i anspråk och att bo på gården i minst tre år.383 Av den här anledningen nedtecknade rådets sekreterare i tänkeboken att köparen själv ämnade bo i huset som han köpte.384 Det finns även inskott i protokoll som påtalar att den ene eller andre bodde på stället, antagligen för att markera att de ägde den del i fastigheten somde bebodde och att de därmed hade förtur till andra delar i fastigheten. Bestämmelsen att köparen själv skulle ta fastigheten i anspråk reducerade antalet intressenter och gav företräde för släktingar som bodde i staden och som ännu inte hade tillgång till en bostad. Den utestängde dels arvingar som bodde utanför staden att köpa i spekulationssyfte, dels rika släktingar i staden som redan hade bostad. Om en förmögen släkting ville skaffa sig fler hus än det denne bebodde (för att till exempel hyra ut) måste denne, för att följa lagens intention, köpa en fastighet som denne inte hade förköpsrättigheter till, nämligen egendom som en oskyld ville sälja. Då klassades egendomen, enligt lagen, som för382 Sådana motiveringar var däremot vanliga i stocholmsprotokollen i början av 1600-talet visar en masteruppsats vid Stockholms universitet. 383 StL JB5 § 1. 384 Bo i huset man köpt/återlöst: 15/5 1490 s. 437–438. 146
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=