kapitel iv. förtur och egendomsanspråk bröstarv som inte enbart byggde på de biologiska föräldrarnas tillgångar, utan även på den sist döda förälderns nya äktenskapspartners egendomar. Det betydde att arvingen till den överlevande föräldern fick del i det nya äktenskapets förvärvade egendomar och rätt till styvförälderns medförda egendom. Detta kunde i förlängningen betyda att barn som inte ens hade haft en gemensam förälder kunde få förtur till varandras egendomar därför att de haft en förälder som bildat hushåll med den andres förälder. Något sådant var ogörligt på landsbygden, även för makar utan bröstarvingar, eftersom makarna där höll sina fasta egendomar strikt skilda från varandra, både under äktenskapet och efter att det upplösts. Vilka praktiker kring förtur hade utvecklats i Stockholm, utöver den som arvsordningen stipulerade? Martha Howell beskriver i sin bokCommerce before Capitalism in Europe 1300–1600hur stadsstyrelser i norra Europa omdefinierade fast ärvd egendom så att den inte längre skulle ha status som arvsegendom. Orsaken till denna omdefiniering var att få bort de begränsningar säljaren ställdes inför när denne ville sälja arvsegendom. Sådan egendom kunde av ägaren inte användas fritt i förhållande till ägarens släkt.377 För Gent och Douai, som Howell studerat, omdefinierades successivt fast, ärvd egendom så att den slutligen blev definierad som lös, vilket betydde att den fullständigt blev delbar med andra släktlinjer. Att få en fast egendom definierad som lös innebar att släktens förtursrättigheter försvann och att därmed egendomen kunde erbjudas vem som helst. Ingen hade förtur till den. Vägen mot det målet var att i de flamländska städerna göra egendomen så ekonomiskt rörlig som möjligt; det vill säga att lösgöra kapital ur den fasta egendomen, till exempel att själv hyra ut den eller att låta någon annan inhösta hyresintäkterna mot en avgift eller att ta lån på den och liknande. Att göra fast egendom ekonomiskt rörlig kallas av Howell att göra den delvis delbar därför att andra än släktingar temporärt kunde utnyttja fastigheten. Den här typen av lösgörande skedde i hela Europa under senmedeltiden och Sverige var inte ett undantag. Men var befann sig Stockholm på den här skalan? Ett viktigt resultat från tidigare kapitel är att den fasta, ärvda egendomen fritt kunde växlas mellan makarna 377 Howell Commerce before Capitalism2010 s. 66–69. 144
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=