RB 75

kapitel iv. förtur och egendomsanspråk Rättshistorikerna Godding och Dübeck och andra historiker har iakttagit att ”hustruänkan” fick förtur framför barnen i flera nordeuropeiska, senmedeltida städer. I det föregående kapitlet framgick att den överlevande i Stockholm kunde stanna i orubbat bo och att därmed bröstarvingen inte fick tillgång till hela sitt biologiska föräldraarv förrän även styvföräldern avlidit. I det förra kapitlet, men även i kapitel två, framgick att den äkta hälften i ett äktenskap fick förtur till den avlidens egendom, trots att vuxna, biologiska bröstarvingar fanns. I det här kapitlet undersöks om änkan/ änklingen fick förtur framför andra att köpa fast egendom eller om förturen tillkom den person som var närmaste släkting till maken enligt den i lagen uppställda arvsordningen. Om den biologiska släktingen fick förtur framför maken/makan kan det tolkas som att släktens rätt till den fasta egendomen var starkare än den överlevandes rätt. I kapitel två fastslogs att giftorätten i praktiken omfattade både lös och fast egendom medan den i lagen endast omfattade lös egendom. Konkret betydde det att kvinnan som blivit änka även fick del i den, under äktenskapet, förvärvade fasta egendomen. Det gjorde det möjligt för kommande generationer av kvinnor att ärva och ha med sig lika mycket fast egendom sommannen, så att äktenskapet kunde ha all egendom gemensamt. Enligt arvslagarna, som verkar ha följts i Stockholm, förde båda parter in lika mycket arvsegendom i äktenskapet. När äktenskapet upplöstes, på grund av den enes frånfälle, kunde stockholmarna, till skillnad från makar inom ett frälseäktenskap, uppfatta sin make/ maka som varandes en arvinge (”släkt”) och detta oavsett om de hade gemensamma barn eller inte. I materialet uttrycktes detta synsätt med att änkan hade rätt att ”ärva” sin avlidne man.376 Som följd av en sådan uppfattning om sin maka/makes rättigheter studeras på vilket sätt kvinnor i Stockholm begärde förtur till den tidigare makens egendom. Tog man under den undersökta perioden för givet att hon som änka hade förtur? Om det var självklart behövde inte förtur åberopas utan i materialet endast uttryckas med motiveringen att hon var hans änka. I kapitel tre uppenbarades att den som hade varit biologiskt barn till någon av hushållsföreståndarna i ett hushåll som upphört, hade rätt till 376 Änka “ärver” Stb 27/6 1485, 14/6 1488; änkling “ärver” 4/7 1485, Stb 1526 s. 89–90 143

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=