kapitel iv. förtur och egendomsanspråk tighet, eftersom makarnas ägor blandades och många gifte om sig. I det här kapitlet undersöks om förtur kom att gälla för andra än biologiska släktingar. När lagen tillkom på 1300-talet utgick lagstiftarna ifrån att makarna höll isär sina egendomar, vilket gjorde att enbart biologiska släktingar borde få förtur. Men i äktenskapen i Stockholm slogs parets egendomar ihop och någon isärhållning av makarnas egendomar tycks inte ha förekommit under den undersökta perioden. Av dessa skäl kunde det därför bli en grannlaga uppgift för nämnden att fastslå vem som var närmast att återlösa en fastighet. Lagen gav dessutom släktingar inom samma släktlinje, oavsett var de uppehöll sig, rätt att återlösa fast egendom som sålts utan deras vetskap eller under deras bortovaro. Beroende på var släktingen geografiskt befann sig när egendomen utlystes på tinget (rådstugan) kunde denne få upp till ett år och sex veckor på sig att återlösa egendomen om den blivit såld under bortavaron.372 Månne hade denna släktkrets i Stockholm blivit dubbelt så stor nu när båda parters egendomar bildade en enhet, som då rimligen bådas släktgrupper kunde göra anspråk på att återlösa? Stadslagen talar om förtur för biologiska släktingar i jordabalken,373 men grannförtur framkommer i förbifarten i byggningabalken.374 En sådan granne behövde inte vara släkt med säljaren. De som ägde en egendom som angränsade till den fastighet som var till salu hade förtur fram372 StL JB2 § 1, 2. En syster hade sålt en arvegård när brodern var utomlands. Denne meddelade per brev sin syster att han var intresserad av gården så systern fick köpa den tillbaka. Köparen fick igen sina pengar och systern fick tillbaka gården: Stb 3/4 1486. 373 StL JB1, 2. 374 StL BB9 § 2. 141
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=