kapitel iii. rätt till egendom enligt arvsordningen mark var undan tills de uppnådde myndig ålder eller tills de gifte sig och därmed blev myndiga.355 I exemplet ovan har all egendom värderats i pengar. Det står att de fått sitt arv ”bade fore löst ok fast”356 och sedan nämns penningsumman. Hemmings två bröder bodde i den finska delen av riket. Med all sannolikhet ärvde de Hemmings stenhus, inklusive dess inventarier. Det huset blev förmodligen sålt av änkan så att inkomsterna från försäljningen kunde ges till bröderna, som hade arvsrätt till den. Den fasta egendomen måste omvandlas till lösöresegendom eftersom bröderna inte kunde ta den fasta egendomen i anspråk så länge somde inte hade för avsikt att bli stockholmsborgare. Ingen arvinge utanför staden fick ut sitt arv i fast egendom, bara i pengar eller lösöre, så ock bröder till den döde, om de bodde utanför staden och inte planerade att flytta in.357 Enligt praxis i Stockholm tycks syskon till den avlidne alltid ha fått mer i arv än syskonbarnen till den avlidne, trots att de enligt lagen var samarva. Att vara samarva måste på deras tid endast ha betytt att de ärvde vid samma tidpunkt, inte att de ärvde lika. Vanligt var att syskon fick dubbelt så mycket i arv i förhållande till sina barn, såsom i följande ärende. Köpmannen Mattis Hermansson hade inga barn med sin hustru så även de gav varandra en tredjedel av egendomen i gåva redan 1484. Först 1491 dog Mattis.358 Vid arvsdelningen på rådstugan i juni 1491 var Mattis bror Hans närvarande. Han förde där sin och Mattis brorsbarns talan men också sin systers barns talan. Hans och alla syskonbarnen bodde i Finland. På rådstugan fanns åtta vittnen till arvsuppdelningen där det bestämdes att Mattis syskon skulle få 200 mark var och att brorsonen Staffan Mansson och systersonen Joseph Matson skulle ärva 100 mark var. Dessa pengar uppbar Hans åt de nämnda personerna. De tre återstående syskonbarnen skulle var och en också få arv uppgående till ett 355 Jag har i annat sammanhang framhävt att svensk,medeltida lag inte stipulerade enmyndighetsålder för kvinnor, till skillnad från till exempel norsk lag. En kvinna blev, enligt svensk lag, myndig när hon blev gift:Larsson i Medeltidens mångfaldStockholm 2008 s. 227–246. 356 Stb 30/11 1489 s. 394. 357 Ett exempel på en person som sade sig villig att flytta in till Stockholm: Stb 15/5 1490. 358 Stb 20/9 1484, Sjb 30/5 1491 nr 1177. 132
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=