kapitel iii. rätt till egendom enligt arvsordningen sida fanns ett kusinbarn, Peder Larensson. Om detta kusinbarn härstammade från en faster/farbror eller moster/morbror till Cristin framgår inte i källorna. Att det inte framgår kan orsakas av att det inte var viktigt att fastställa detta. Viktigt för dem tycks däremot ha varit att fastslå att Cristins arvinge, som gjorde anspråk på gården, utgick ifrån en bakarvsposition, medan Nils arvinge utgick ifrån en sidoarvsposition. Varken i stadslagen eller i Magnus Erikssons landslag klargörs arvsordningen mellan sidoarv och bakarv så här långt bak i arvsordningen. Historiskt borde bakarv gå före sidoarv, vilket också hävdas av Godding.339 Flera gånger fastställdes på rådstugan att det var Jöns Nilsson, från Nils släktlinje, som hade rätt att inlösa den halva gården. Nils släkting härstammade från Nils bror, medan Cristins släkting härstammade från någon av hennes föräldrars syskons barn. Därför bestämdes att Nils brorsdotters son Jöns fick rätten att lösa.340 Att Jöns vann berodde i detta fall på att han i nedstigande led härstammade från den manliga sidan av Nils men kanske också att sidoarv vann före bakarv.341 Frågan som skulle utredas handlade alltså om att se omde var lika nära släkt till det upplösta felaget (inte till en person). Det är anmärkningsvärt att Cristins släkt över huvud taget fick vara med och konkurrera om rättigheten. Arvsordningen i stadslagen gav generellt föräldrar företräde framför syskon till den döde. Därför ärvde till exempel Staffan sin son Botulf, trots att Botulf hade en myndig bror som hette Per.342 Om båda föräldrarna fanns i livet fastslår lagen att endast modern och fadern skulle ta 339 Se Holmbäck & WessénMELs. 66–67 not 5. GoddingLe droit privé 1987. 340 Sjb 28/7 1489 s. 173, Stb 19/8 1489, Stb 4/9 1490 s. 475–477, Sjb 4/9 1490 nr 1142. 341 Varken i stadslagen eller i Magnus Erikssons landslag klargörs egentligen i vilka fall sidoarvingar hade företräde framför bakarvingar i de fall föräldrar, syskon och syskonbarn saknades. Denna brist försöker Kristoffers landslag från 1442 råda bot på i sitt egenförfattade kapitel 3 med rubriken ”Huru ärvas skall längre tillbaka i bakarv och sidoarv, och om arvingar på fädernet och arvingar på mödernet tvista”KrLÄB3 i Wesséns tolkning 1962 s 67. Skillnaden mellan stadslagen och Kristoffers landslag är att den nya landslagen ansåg att morföräldrar och farföräldrar var samarva, att syskon på farssidan respektive morssidan var samarva, att syskonbarn på båda sidor också var det. Stadslagen gav däremot genomgående faderssidan företräde framför moderssidan så snart varken syskon, syskonbarn eller föräldrar var i livet. I Kristoffers landslag var däremot släktingar på moderssidan samarva med faderssidan. 342 Stb 18/3 1499 s. 421. 127
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=