kapitel 3. den svenska modellens rötter 95 Rätten fanns länge i muntlig tradition, överförd från generation till generation. Under 1200- och 1300-talen ersattes den muntliga traditionen delvis av skrivna landskapslagar samtidigt som den centrala administrationen långsamt stabiliserades. Viktiga faktorer i den processen var uppkomsten av nya intressegrupper, främst den katolska kyrkans prästerskap och det världsliga frälset, adeln. Omkring 1280 omorganiserade kungen sin armé och införde ett kavalleri som hade kontinentala förebilder. Inom ett par decennier fanns en väpnad adel med växande politiska ambitioner. De nya påtryckningsgrupperna hade intressen som omfattade större områden än ett enskilt landskap. Till det kom att maktkampen mellan kyrka och adel behövde stabiliseras genom kompromisser vilket bidrog till krav på en rättslig reglering som omfattade mer än ett landskap. Under samma period började politik, lagstiftning och rättskipning att koncentreras kring den svenska kungen, som valdes av representanter för de olika landsdelarna. Flera omständigheter medverkade alltså till att de landskapslagar som fanns nedskrivna vid mitten av 1300-talet ersattes av rikstäckande lagar, en för landsbygden – av eftervärlden kallad Magnus Erikssons landslag (mell) –och en för städerna, kallad Magnus Erikssons stadslag (mestl). Med vissa modifikationer skulle de vara i kraft tills riksdagen 1734 godkände en ny lag för hela riket. Att de ”regionala” landskapslagarna ersattes av landslagar kan även det givetvis tolkas som ett uttryck för centralmaktens tillväxt. Lagarna skulle förvisso tillämpas av regionala och lokala domare, men de utsågs ofta av kungen vilken dessutom själv fungerade som högsta instans för klagomål. I landslagen beskrevs den kungliga rättsuppgiften som att Men det splittrade politiska läget bromsade länge en stabil kunglig administration och maktkoncentration; kontinuiteten fanns i stället hos den lokala förvaltningen. På landsbygden avgjordes frågor om skatter och andra gemensamma skyldigheter. Städerna, som var få och små, ut213 Magnus Erikssons landslag, Konungabalken V:9, i Holmbäck & Wessén, 1962, s. 6. ”styra sitt rike och allt det som förut är sagt, därtill i sitt rike hava av Guds högsta dom över alla domare, och likaså över allmogens käromål, efter lag eller efter utletad full sanning, vilketdera han helst vill.”213
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=