kapitel 2. forskningsläge Den något negativa bedömningen av Herlitz är varken ovanlig eller oproblematisk. Liksom Stig Jägerskiöld gjort något år tidigare kommenterade Jacob Sundberg 1978 den skillnad som skulle ha uppstått mellan förvaltningsrätten som den bedrevs i Uppsala och som den lärdes på andra håll, underförstått i Stockholm. Jacob Sundberg skrev att Nils Herlitz, ”som egentligen var historiker – liksom Jägerskiöld, Halvar Sundbergs efterträdare”, skulle ha känt sig som en ofärdig sökare och därför skrivit försiktigt, nästan som en statskunskapare med inskränkning till att redovisa och analysera praxis och resonemangsvis ange hållpunkter för frågornas bedömande. Visserligen hade Halvar Sundberg delvis haft liknande utgångspunkter, nämligen ett slags statskunskap där förvaltningsorganisationen och de offentliga befattningshavarnas ställning framträdde som den allmänna förvaltningsrättens områden. Men för Halvar Sundberg ska förvaltningsprocessen kommit att framstå som själva kärnan i förvaltningsrätten och dess ojämförligt betydelsefullaste del ur rättssäkerhetssynpunkt.160 Samma kritiska syn på Herlitz skymtar även hos Håkan Strömberg som i sin avskedsföreläsning 1981 hävdade att Herlitz varit Sundbergs motsats i många avseenden; ”från början historiker, och detta satte sin prägel även på hans rättsvetenskapliga produktion.”161 En något modifierad bild tecknade Bertil Wennergren i sin artikel 1992. Den rättsvetenskapsman som han uppmärksammade utöver Reuterskiöld var just Nils Herlitz, sommed sin känsla för den svenska statsförvaltningens historiska traditioner ska ha fortsatt bygget på de grunder som Reuterskiöld lagt. Vad som av Jacob Sundberg och Håkan Strömberg snarast har framställts som en svaghet – historiker, inte jurist – blir här alltså en tillgång. Wennergren beskrev hurHerlitz i sin bokFöreläsningar i förvaltningsrätt. Inledning till förvaltningsrättens studium(1937) knöt an till Reuterskiöld genom att dela in den offentliga verksamheten i två kategorier av handlingar: för det första akter där offentlig maktutövning inte tas i anspråk, t.ex. undervisning och fastighetsförvaltning, för det andra sådana myn160 Jacob Sundberg 1978, s. 273-274. 161 Strömberg 1981, s. 7. 75
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=