kapitel 2. forskningsläge det att Reuterskiöld odisputabelt skulle ha ”äran av att ha varit den förste som sökt tillämpa en strängt rättsvetenskaplig metod på vår svenska förvaltningsrätt.” Enligt Malmgren hade Reuterskiöld bildat vetenskaplig skola, medan hans efterträdare HalvarG. F. Sundberg hade dokumenterat sig som lärjunge.148 Sundberg själv menade att föregångaren hade varit otroligt produktiv och utfört ”ett Sisyfusarbete genom att röja upp i den ej sällan djungelliknande floran.” Inom nästan alla sina områden hade han samlat sig till större, sammanfattande framställningar och den viktigaste insatsen gällde förvaltningsrätten. Reuterskiöld hade spelat samma roll i Sverige som Otto Mayer gjort i Tyskland. Att båda hade influerats av klassiska franska förebilder underströk parallellen, skrev Sundberg som även betonade att Reuterskiölds verksamhet präglats av rättspatos, känsla för grundlagens helgd och medborgerlig frihet.149 Sundbergs efterträdare i sin tur, Stig Jägerskiöld (professor i Lund 1960-1962 och i Uppsala 1962-1977) skrev 1976 att Sundberg i sitt standardverk ”Kommunalrätten” visserligen hade gett Reuterskiöld äran för att ha uppmärksammat artskillnaden mellan kommunens olika funktioner ”självförvaltning” respektive ”egenförvaltning”, men att den uppdelningen hade sina rötter i tysk och fransk rättsvetenskap. Trots det gav Jägerskiöld ett visst erkännande åt Reuterskiöld och Sundberg: ”Man kan ej bestrida, att ett värdefullt och bestående arbete härvid utfördes för att bringa ordning och reda i svensk förvaltningsrätt.”150 Två år senare (1978) skrev Jacob W FSundberg (professor i allmän rättslära i Stockholm 1970-1993, Halvar Sundbergs son) att Reuterskiölds insats somdisciplinbyggare var en stor bragd, då marken inte bara var obruten utan därtill ”häftigt kuperad.”151 Den tyska förvaltningsrätten, som sökt sig fram genom gyttret av regleringar i ett federalistiskt och löst hopfogat kejsarrike, hade utmärkts av starkt teoretiserande drag. Samma inslag återfanns också hos Reuterskiöld vilken var den förste i 148 Malmgren 1944. 149 Sundberg, Halvar G. F. 1945a. 150 Jägerskiöld 1976, s. 161-162. 151 Jacob Sundberg 1978, s. 271. 71
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=