professorspolitik och samhällsförändring hörde en yrkeskår som kunde avgränsas mot den övriga mänsklighetens ”icke-jurister”, vilket märktes bland annat i att särskilda juristmatriklar började publiceras. Somnämnts sammanföll det dessutommed att rättsvetenskapens män inriktade sig på avgränsade områden. Man var inte längre bara jurist i största allmänhet utan dessutom ”processualist”, ”civilist”, ”straffrättslärd”, osv.132 Successivt visade sig också en ökad metodmedvetenhet. Medan rättsvetenskapliga monografier tidigare hade inletts med en historisk översikt, blev det under decennierna runt sekelskiftet 1900 i stället vanligare med ett avsnitt om rättsvetenskaplig metod och det började höra till doktorandernas plikter att avlägga en metodologisk trosbekännelse. Björne, i Michael Stolleis efterföljd, pekar som sagt också på att något hände decennierna efter sekelskiftet 1900, då förvaltningsrätten under loppet av några få decennier positionerade sig genom flerfaldiga ”amputationer.” Det handlade om att markera revir i tre riktningar, nämligen mot dels det empiriska, d.v.s. förvaltningens praxis och allmänna lära, dels statsförfattningens konstitutionella rätt, dels civilrätten. Inte desto mindre anser Björne att föreställningen om förvaltningsrätt som vetenskap var en relativt sen företeelse i Norden, som dessutom utvecklades långsamt. Med början i Sverige och Finland utkom från slutet av 1800-talet flera arbeten med avsikt att ge de administrativa bestämmelserna en övergripande analys. Något liknande hände betydligt senare i Danmark och Norge, där litteraturen länge var sparsam. Men även de svenska och finska skrifterna har ansetts vara utpräglat deskriptiva och sakna allmänna läror om förvaltningsrättens begrepp eller vetenskapliga metoder. Visserligen användes ordet just termen ”förvaltningsrätt” relativt tidigt. Den förste i Norden ska ha varit Matthias Theodor Rabenius, som innehade en professur i Uppsala med ämnena nationalekonomi och administrativ rätt (närings-, finans- och politirätt). 1866 presenterade Rabenius förvaltningsrätt som ett överordnat begrepp med vidsträckt definition. Enligt Björne blev det emellertid inte mycket av Rabenius 132 Björne 1998, s. 3-4; Björne 2002, s. 5-6. 66
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=