kapitel 2. forskningsläge ten uppenbarade sig som en förrättslig enhet, visserligen begränsad av författningen men ändå på något vis stående över rätten. Här finns som redan nämnts vissa drag som är gemensamma med idealismen, då båda har en utgångspunkt i tron på ett högre förnuft för varje form av mänsklig aktivitet, inbegripet rätten. Otto Mayer lyfte också fram Hegels lära som ”erkännandet av statsviljans allmänt högre natur”, och han insisterade på att det fanns en ”överhetlig natur i statens verksamhet.”126 Kombinationen av nytt och gammalt kan vara svårsmält för den som läser texten hundra år senare. Men det paradoxala var ett kännetecken för decennierna strax före första världskriget.127 Michael Stolleis har påpekat att samma period som såg tillkomsten av telefon, bil, film och flygplan också såg hur närmast feodala drag överlevde. Fäderneärvda jurisdiktioner och jordägarnas polisauktoritet avskaffades inte förrän under slutet av 1800-talet. Konstitutionella adelsprivilegier överlevde i Mecklenburg och den baltiska regionen. Treståndssystemet och begränsad rösträtt behölls till slutet av första världskriget.128 Först på 1950-talet ska tysk rättsvetenskap ha accepterat kravet på förenlighet med grundlagen, något som uttrycktes med ”förvaltningsrätt som konkretiserad konstitutionell rätt.”129 Förvaltningsrättens janusansikte har gett upphov till många reflektioner. I rättshistoriska verk antyds inte sällan att den västerländska rätten genom åren bara har blivit bättre och bättre, att den har ”utvecklats” från lägre till allt högre nivåer. Termen ”utveckling”, som i allmänhet innehåller element av determinism och framsteg, kan vara vilseledande när det gäller rättsvetenskapens historia. Många rättsvetenskapsmän har emellertid sett saken annorlunda. För det mesta uppmuntrar de sig själva med att deras arbete har lett till framsteg, eller talar de om att ”luckor” har blivit fyllda. Sällan ges reflektioner över de historiskt problematiska antaganden om kontinuerlig förbättring som ligger inbäddade i det synsättet. 126 ”die Anerkennung der allgemeinen höheren Natur des Staatswillens […] hoheitliche Natur des Tätigkeit des Staates”, Schmidt-De Caluwe, s. 57-58; Müller 2006, s. 72, fn 160. 127 Kumlien 1997, s. 36-39, 126, 131; Meinander 2017, s. 52. 128 Stolleis 1989, s. 130-131; Stolleis 2004, s. 4-6. 129 Werner 1959; Pauly 2008, s. 480. 63
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=