professorspolitik och samhällsförändring plin kalladadministrative law. Intresset för en systematisk analys av förvaltningen hade i stället väckts utanför juristernas krets, av makarna Webb111, Richard H. Tawney och Harold Laski vidLondon School of Economics, senare även bland amerikanska forskare som Richard Goodnow, Ernst Freund, Bruce Wyman och Felix Frankfurter.112 För det tredje, och inte minst viktigt, Storbritannien inrättade aldrig särskilda förvaltningsdomstolar med uppgift att handlägga konflikter mellan medborgare och myndigheter. Landet höll i stället fast vid de ”ordinarie” domstolarna, något som tidigare alltså skulle ha varit den vanligaste formen för statlig maktutövning även på kontinenten. Den kontinentala modellen ska däremot uttryckligen ha förkunnat förvaltningens överhöghet. Staten var stark, hade rätt att härska och förvaltningen var en förmedlande länk, vilket krävde centralisering och enhetlighet. Tidigt uppkom föreställningen om att administrationen inte reglerades av civilrätten utan av en särskild disciplin, förvaltningsrätt. Områdets självständighet förstärktes av de särskilda förvaltningsdomstolarnas avgöranden i förening med att lagreglerna grundligt analyserades av vetenskapsmän inom ett särskilt fack, förvaltningsrätt, vilken liksom statsrätt sorterades till offentlig rätt. Konceptet för det kontinentala begreppet Rechtsstaat syftade på en stat som stod över samhället, rationaliserade den sociala sfären och prioriterade lagstiftning före sedvanerätt. Det gällde organisationen, där centralmakten kontrollerade periferin och det gällde den materiella rätten, där l’acte administratif och der Verwaltungsakt trängde undan konkurrerande krav från de allmänna domstolarnas judiciella revir. The Rule of Lawi Storbritannien, däremot, befäste sig själv som en rent och typiskt judiciell regim, där domstolarna måste avväga mellan å ena sidan parlamentets formella suveränitet, å andra sidan common law’s substantiella otydlighet och värn av individuella rättigheter. 111 Beatrice och Sidney Webb, socialreformatorer inomFabian Society, grundare av London School of Economics. 112 Schiera 2011, s. 403, 410-412, 419-420, 422; Loughlin 2010, s. 147; Garner i Heyen 1982, s. 51-66. 58
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=