kapitel 2. forskningsläge Men tvärtemot vad som ofta har hävdats av senare tiders rättshistoriker, så innebar det sena 1800-talets statsintervention inte enbart pålagor utan dessutom långtgående sociala förmåner. Tidens rättsvetenskapliga författare, inklusive Otto Mayer, ifrågasatte på intet sätt att den moderna förvaltningen skulle omfatta allt större livsområden och därmed allt starkare påverka medborgarnas liv genom olika former av just förmåner.103 Sammantaget innebar det sena 1800-talet att de offentliga uppgifterna ökade kontinuerligt, och många liberaler fruktade en era av statlig och kommunal socialism, att den allmänna viljan skulle ta över den individuella104 Det fanns en konflikt mellan liberala krav på att å ena sidan statsmakten skulle begränsas och å andra sidan att rättsvetenskapen skulle beakta det som hände i verkligheten, med samhällets snabba förändring och statsmaktens expansion. Här stod man inför ett dilemma. Hur skulle förväntningarna på att staten skulle åta sig nya uppgifter kunna förenas med en liberal samhällsmodell som förespråkade en mer passiv stat? Knuten löstes genom att uppgifterna lades ut på lokalsamhällena, där medborgarna själva skulle organisera sig och verkställa de uppgifter som centralstaten föreskrev. Vad som dittills betraktats som ett slags privata institutioner, det vill säga lokalsamhällets kommuner och som rättsligt främst sorterats till privaträtt, blev nu gradvis överfört till offentlig rätt. I den processen kan vi utskilja två steg. I ett första skede, 1860- och 70talen, betraktades lokalsamhällen, kommuner, som ett slags förstatliga institutioner, där medborgarna förväntades organisera sig och liksom i föreningar verkställa de nya uppgifterna genom ”självförvaltning” (die bürgerliche Selbstverwaltung). Tanken var inte ny. Redan Robert von Mohl hade på 1820-talet antytt möjligheten att koppla ihop stat med samhälle, rättsstaten med engagemang från ”samhällets” medborgare. Han hade sett som en huvuduppgift att presentera ett liberalt alternativ till den statligt styrda moderniseringspolitiken. Utan tvekan hade han ett överhetsperspektiv genom att uppfatta sig själv som ”politisk uppfostrare”, 103 Jellinghaus 2006, s. 13-26. 104 Stolleis 2004, s. 40. 55
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=