kapitel 1. inledning 21 talet och rikslagstiftningen omkring 1350, liksom 1734 års lag, speglar en uppdelning i civilrätt, straffrätt och processrätt. Flera rättsområden har anor som sträcker sig mer än 2000 år tillbaka i tiden. Men det gäller alltså inte förvaltningsrätt, som är en nykomling. Regler om förvaltning har funnits länge men förvaltningsrätt som självständig akademisk lärdomsgren, som en vetenskap med egen beteckning och artikulerad självförståelse, har jämförelsevis korta anor. Enligt internationell historieskrivning började ämnet etableras i Frankrike under det tidiga 1800-talet för att konsolideras i Europas tyskspråkiga områden under decennierna kring sekelskiftet 1900. Då uppkom “förvaltningsrätt” (droit administratif, Verwaltungsrecht) som ett övergripande begrepp för en rad administrativa regleringar. Av särskild betydelse blev hur tysk rättsvetenskap utarbetade ämnets allmänna del, det vill säga regler med generell giltighet. Vi ska återkomma till det internationella och svenska forskningsläget i kapitel 2. Här ska bara kort nämnas att Sverige tätt följde de utländska rörelserna, men det skedde i ett komplicerat samspel mellan impulser utifrån och inhemska särdrag, egenheter vilka ännu i dag återfinns inom hela statsförvaltningen. En utgångspunkt är att regeringen ska förvandla sina politiska ambitioner till konkreta uppdrag för myndigheterna. Uppdragen ska i sin tur formuleras så att de ger spelrum för varje myndighet. Det innebär ett system med internationellt sett små politikskapande departement och självständiga verkställande myndigheter som har långtgående befogenheter. Den svenska modellens heterogena drag förstärks av att olika departement har utvecklats i olika riktningar, vilket bidragit till att statsförvaltningen uppvisar en till synes överväldigande komplexitet. Dessutom brukar man framhålla att regeringen fattar sina beslut kollektivt. I den svenska grundlagen föreskrivs ett förbud mot ministerstyre, det vill säga regeringen eller en minister får inte bestämma hur en förvaltningsmyndighet ska besluta i ett särskilt ärende som har rättsverkningar för enskild eller kommun –här används termen ”myndighetsutövning” – inte heller i ärenden som rör tillämpning av lag.9 Myndigheterna måste dock lyda regeringen när det gäller verksamhetens all9 Regeringsformens 12 kaptitel 2 §.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=