Under oktober 1910 genomfördes lärarprov med Adolf Åström, vilken hade anlitats flitigt som vikarie. Men man anlitade också Robert Malmgren som under alla korta förordnanden av Åström hunnit disputera på en avhandling om den svenska riksdagens utskottsväsende och dessutom slutfört en studie över stadsbildningen i Sverige.452 Den 11 november 1910 förordnades Malmgren till docent i statsrätt med förvaltningsrätt och den 15 december föreslog fakulteten – med uttryckligt erkännande av att Åström under många år hade skött undervisningen –att Malmgren skulle få ”upprätthålla” professuren. Sommotiveringen anfördes att Malmgrens kompetens var den rätta och att han till skillnad från Åström var bosatt i Lund och inte ägnat sig åt annan verksamhet vid sidan av den akademiska (Åström var som sagt advokat). 1911 utlystes professuren på nytt och den söktes av Adolf Åström, Carl Gustaf Melander och Robert Malmgren. Som sakkunniga utsågs Reuterskiöld, professor i Uppsala, Varenius, professor vid Stockholms högskola och regeringsrådet Gabriel Thulin. De ansåg alla att Melander inte var kompetent. Åström, som knappt över gränsen accepterades av Varenius och Thulin, återtog sedermera sin ansökan. Kvar var Malmgren. Reuterskiöld ansåg att dennes produktion var ”skäligen ytlig”, författaren visade visserligen detaljkunskap om det mångskiftande förvaltningsrättsliga materialet, men han skyggade för de ”mera principiella problemen”. Det var en brist som Reuterskiöld dock trodde skulle försvinna med tiden. Thulin gick i stort sett på samma linje, om än något mer negativ än Reuterskiöld. Varenius, slutligen, var mest positiv och framhöll att genom doktorsavhandlingen hade Malmgrens speciminering kommit i ett fullkomligt nytt läge. Tidigare hade hans kompetens främst funnits inom statsrätt, men Varenius anförde att med det ”nu tillkomna vida mer betydande arbetet har dess tyngdpunkt flyttats öfver till förvaltningsrätten.” De sakkunniga uppgraderade förvaltningsrättens betydelse. Reuterskiöld hävdade, liksom i förbifarten, att förvaltningsrätten som juridisk disciplin kunde ”vara af t.o.m. större betydelse än statsrätten”. Varenius 452 Malmgren 1908; Malmgren 1910. professorspolitik och samhällsförändring 190
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=