kapitel 6. från läroämne till vetenskap 181 Reuterskiölds agerade i en tid då den centrala maktutövningen som sagt var på väg att förskjutas från Kungl. Maj:t till den genom allmän rösträtt valda riksdagen. Det var en tendens som inte hade direkt stöd i Regeringsformen från 1809, vilken fortfarande föreskrev att kungen ”allena” skulle styra riket. Många konservativa menade att folkopinionen visserligen skulle hamycket att säga till om, men de hävdade samtidigt att folkviljan vid sin sida måste ha ”en stark konungamakt eller en duglig första kammare.”422 Tankegången var inte ovanlig; år 1921 skrev den finske militären och statsmannen Gustaf Mannerheim att de ”så kallade demokratiska friheterna leder till de inkompetentas välde, intriger, skenhelighet och småaktighet.”423 Även om ”Kungl. Maj:t” alltmer kunde uppfattas som samlingsnamn för de statliga organ som fattade beslut i kungens namn så tyckts inte Reuterskiöld ha gett upp sin tro på en stark, personlig kungamakt. 1939 sökte han förmå Gustav V att ersätta statsministern Per Albin Hansson med någon mer ”kraftfull” person.424 Det låg i linje med Reuterskiölds uppfattning att en stark kungamakt krävdes för att ge stadga åt det svenska folksamhället, vilket konstituerades av det inom Sveriges gränser socialt och politiskt organiserade statsfolket. Det bestod ur nationalitetssynpunkt ”af germanskt svenska folkelement, men med inslag af finska, lapska och inflyttade främmande folkelement, dock utan att enhetligheten däraf nämnvärdt påverkats.”425 Men varken härstamning, rasgemenskap eller kulturell samhörighet skapade folksamhället, utan det var folkets fasta organisation, som stod oberoende av generationernas växlingar. Då hade undersåtarnas relation till statsmakten två sidor, dels den passiva, ett lydnads- och trohetsförhållande med vissa skyldigheter, bland annat självförsörjningsplikten, dels den aktiva med grundrättigheter som yttrandefrihet och principen om allmänna handlingars offentlighet.426 Sedan Reuterskiöld 1938 hade 422 Professorn, riksantikvarien och högermannen Sam Claesson, citerad i Ohlsson 2017, s. 156. 423 Citerad i Jakobson 2001, s. 138. Även Meinander 2017, s. 130, 138, 148. 424 Sundell 1998-2000, s. 57. 425 Reuterskiöld 1919b, Hemlandsrätt 1919, s. 39. 426 Reuterskiöld 1919b, Hemlandsrätt 1919, s. 9-10; Wennström 2016.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=