makten, utan uppgifterna kunde delegeras och då kom förvaltningsrätten in i bilden. Reuterskiöld anslöt i huvudsak till företrädaren Blombergs definition av rättsområdet, det vill säga Det specifika med området var att staten själv, eller det ”samhälle” som utövade verksamheten, dels var ena subjektet i ett rättsförhållandemellan två parter, dels ensidigt i eget intresse reglerade samma partsrelation.416 Enligt Reuterskiöld var det fullständigt missvisande att beteckna ämbetsmännen som statens eller allmänhetens tjänare; allmänhetens vilja var inte detsamma som folkviljan och folkviljan var enligt svensk rätt inte detsamma som statsviljan.417 När det gällde ämbetsmännens roll och befogenheter fanns enligt Reuterskiöld en av de väsentliga skiljelinjerna mellan svensk och utländsk förvaltningsrätt: Ett genomgående drag hos Reuterskiöld var att han misstrodde riksdagen och folkstyremen stödde en stark kungamakt. Hans utgångspunkt var att staten hade givits rätt och förmåga att härska över sina medborgare, att såväl ämbetsmän som tjänstemän var organ ”för den statliga maktviljan” med uppgift att bevara statsmaktens upphöjdhet över allt privat, vilket framhävdes av ämbetsmännens oavsättlighet. Ju mera beroende regeringen blev av riksdagen, desto mer betydde förvaltningsorganens självständighet för att statstanken skulle kunna fortleva orubbad. 415 Reuterskiöld 1914-1933, s. 52; citat Reuterskiöld 1927, s. 20. 416 Reuterskiöld 1927, s. 11. 417 Reuterskiöld 1914-1933, s. 77-84. 418 FK1925:41:18,75 angående förslag till civil tjänstepensionslag. professorspolitik och samhällsförändring 178 ”sammanfattningen av de rättsnormer, enligt vilka egentlig förvaltningsverksamhet skall utövas av de särskilda förvaltningsorganen och därmed sammanhängande verkställighetsåtgärder vidtagas.”415 “Jag tillåter mig då först och främst påpeka, att vad som skiljer svensk förvaltning från all annan, från utländsk förvaltning, är framför allt vår ämbetsmannakårs självständighet i förhållande till regeringen. Det är ryggraden i det hela, och det är det som utgör garantien för att rätten bevaras även på förvaltningens område. Det är icke för ämbetsmannens skull som oavsättligheten är stadgad utan för rättslivets okränkta gång även på förvaltningens område.”418
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=