föreskrevs fristående domstolar. Det fanns inte några bestämmelser som direkt gällde medborgarna eller deras rättigheter utan bara en allmänt hållen bestämmelse om kungens skyldigheter, och den gick tillbaka på sekelgamla kungaförsäkringar. Det var § 16 i 1809 års regeringsform: Bestämmelsen kallades redan 1809 för Sveriges egen Magna Charta och hade rötter åtminstone i 1300-talets kungaed från Magnus Erikssons landslag.390 Det andra skedet inleddes 1917 när ett parlamentariskt system introducerades i praxis utan att någon ändring gjordes av ordalydelsen i den skrivna grundlagen. I stället skedde övergången från maktdelning till parlamentarismvid ett icke protokollfört samtal i november 1917mellan kung Gustaf V och den blivande regeringsbildaren Nils Edén. Mötet kan sägas ha ingått i en serie förskjutningar av makten från kung till riksdag som pågått under hela perioden från 1809, och den snart fick ytterligare accent genom att allmän och lika rösträtt infördes 1921. Högern, då ordentligt uppskrämd av radikala rörelser utomlands och hemmavid, vek sig slutligen inför kraven på allmän rösträtt.391 Det var bland annat händelser i andra länder som hade påverkat högerns omvändning under galgen, inte minst revolutionerna i Ryssland och Tyskland. Till allt detta kom givetvis det första världskriget 1914 – 1918 som ledde till en aktivare offentlig förvaltning och långtgående ingrepp i samhällets privata sfär, trots att Sverige inte deltog i stridshandlingarna. 390 Lind 2009, s. 52-55, med där anförd litteratur. 391 Gerdner 1944; Gerdner 1947; Oredsson 2017. professorspolitik och samhällsförändring 166 ”Konungen bör rätt och sanning styrka och befordra, vrångvisa och orätt hindra och förbjuda, ingen förderfva eller förderfva låta till lif, ära, personlig frihet och välfärd, utan han lagligen förvunnen och dömd är, och ingen afhända eller afhända låta något gods, löst eller fast, utan ransakning och dom, i den ordning Sveriges lag och laga stadgar föreskrifva; ingens fred i dess hus störa eller störa låta; ingen ifrån ort till annan förvisa; ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda hvar och en vid en fri utöfning af sin religion, så vidt han derigenom icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer. Konungen låte en hvar blifva dömd af den domstol, hvarunder han rätteligen hörer och lyder.”
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=